Svepskäl används när det fria ordet inskränks

Efter 1989 hade vi 10-15 år av ökad demokrati och större respekt för yttrandefriheten. Nu har utvecklingen vänts till sin motsats.

Kulturminister Amanda Lind (MP) delar ut Svenska PEN:s Tucholskypris 2019 till den fängslade förläggaren Gui Minhai  vid en ceremoni på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm på fredagen.

Kulturminister Amanda Lind (MP) delar ut Svenska PEN:s Tucholskypris 2019 till den fängslade förläggaren Gui Minhai vid en ceremoni på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm på fredagen.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika2019-11-20 18:33
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Allt fler regimer vill tysta de misshagliga. Stänga ned tidningar. Hota och trakassera skribenter. Men hur landar ett land eller ett samhälle i en sådan repressiv spiral? Det är den frågan som intresserat mig på senare tid.  

Poängen är ju att det ofta sker med majoritetens stöd. När Erdogan eller Putin eller någon annan av vår tids auktoritära ledare stramar åt det fria ordet sker det nästan alltid med den breda opinionens godkännande. Kanske inte under stort jubel, men i alla fall ett tyst medgivande.

Den viktigast förklaringen är att det aldrig är själva yttrandefriheten som angrips. Inte formellt. Istället ”uppfinner” man ett svepskäl.

När Kinas ambassadör i veckan attackerade mig och en rad andra personer och institutioner som arbetar för den svenske förläggaren Gui Minhais frihet sa han inte att Sverige borde begränsa vår yttrandefrihet. 

Istället hävdade han att vi Svenska PEN förolämpade 1,4 miljarder människor i Kina genom att ge Tucholskypriset till Gui Minhai. Därför borde priset ha stoppats, menade ambassadören. 

Att förhindra hädelse eller förolämpningar kränkningar är ett väldigt vanligt svepskäl för att begränsa det fria ordet. Det används i de flesta auktoritära regimer. Statlig propaganda, ofta framförd i alla breda massmedier på samma gång, används som understöd. Den får det att låta rimligt. Självklart ska det inte vara tillåtet att smäda och kränka… eller?

Jag tror att vi alla måste vara uppmärksamma på de här tendenserna. De finns nämligen även i vårt eget samhälle. Nyligen såg jag på teve hur människor demonstrerade i Paris mot visningen av Roman Polanskis nya film, "Jag anklagar", som handlar om Dreyfusaffären på 1800-talet. 

Polanski erkände för 42 år sedan att han våldtagit en ung flicka, men flydde från USA för att undvika dom. En brutal sak att göra, särskilt som han inte ville ta sitt ansvar och sitta av straffet.

Men demonstranterna menade att detta gjorde visningen av hans film till en kriminell handling. Ja, faktiskt hävdade de att alla som såg filmen också begick en kriminell handling. Däremot gick de inte in på vilket straff som borde utmätas. 

Konsten måste vara fri, hävdar filmens producent, liksom arrangörerna av filmfestivaler som redan gett filmen fina priser. 

Däremellan står just nu en kamp i vår del av världen. Konstens frihet eller kriminaliseringen – alternativt tystandet – av konst som av någon anledning anses förgriplig. 

Jag menar inte att alla måste gilla allt. Eller se allt. Och bara för att man gjort en film måste den inte få visas på festivaler. Men jag menar att vi måste vara väldigt försiktiga med krav på att tysta det fria ordet.

Bäst just nu

Staffan Lindbergs bok om Zaida Catalan, som mördades under ett FN-uppdrag i Kongo, är bland det bästa jag läst i genren true crime. Lindberg försöker förstå, inte bara vad som faktiskt hände, utan också vem Zaida Catalan var, vad som drev henne och vad hon faktiskt försökte åstadkomma med sitt arbete i Kongo.