"Har försökt skriva på ryska, men det går inte"

I 20 år har Lida Starodubtseva varit verksam som översättare från svenska till ryska. Men när Ryssland invaderade Ukraina för drygt ett år sedan, bestämde sig Lida Starodubtseva för att också börja översätta från ryska till svenska. Detta, trots att hon visste att det anses tabu för en översättare att översätta till andra språk än sitt modersmål. Och trots att hon "bara" bott i Sverige i tolv år.

– Jag ville ge röst åt vettiga människor som kritiserade den regim som terroriserat sin befolkning länge, och som nu började terrorisera Ukraina, säger Lida Starodubtseva.

Först i sociala medier

Hennes översättningar av bland andra poeten och aktivisten Daria Serenko publicerade hon först via sociala medier. Det svenska förlaget Ersatz fick upp ögonen och bad Lida Starodubtseva att översätta mer, vilket resulterade i utgivningen av Daria Serenkos "Flickor och institutioner".

– Att översätta från ryska till svenska ser jag som aktivism mot den ryska storskaliga invasionen av Ukraina.

Nu debuterar Lida Starodubtseva med egna litterära texter på ett annat förlag: Nirstedt/Litteratur. Berättelserna i samlingsvolymen "En oändligt lång vår" har hon skrivit under tre år, på svenska. Men i det här fallet handlar språkvalet inte om något slags aktivism.

– Jag skriver fiktion. Men jag blandar med väldigt personliga saker som både känns intima och såriga. Då blir det som ett skydd för mig att skriva på svenska.

"Det går inte"

Men, lägger hon till, det kan också ha att göra med en auktoritetsskräck, som hon har med sig från sitt hemland och den litteratur hon läste när hon växte upp.

– Jag har försökt skriva på ryska, men det går inte. Det känns som att jag har hela den ryska litteraturhistorien bakom min rygg. De stora författarna bevakar mig och mumlar: "Jaså, du tror att du är författare nu?", säger Lida Starodubtseva och skrattar till.

I nio berättelser ger hon liv åt framför allt kvinnor som befolkar Karelen, alltså det område som delas av den politiska gränsen mellan Finland och Ryssland.

– Min bok handlar väldigt mycket om gränser: historiska, politiska men även personliga gränser. Man brukar skämta och säga att Ryssland är ett land som inte riktigt vet var det självt slutar, utan att det då och då går över sin egen gräns. Det finns ett samband mellan det och hur individers gränser inte heller respekteras.

Vaktar sexuella gränser

Som exempel nämner hon hur kvinnors gränser inte respekteras. Hon menar att flickor i Ryssland fostras till att vakta sina sexuella gränser noggrant i samhället, men säger samtidigt att detta inte gäller i hemmet och familjen.

– Ofta äger kvinnor inte sina kroppar där. Deras sexuella gränser respekteras långt ifrån alltid.

Personerna i Lida Starodubtsevas berättelser präglas av ambivalens gällande gränser och geografisk tillhörighet. De är både rotade och rotlösa på samma gång, eftersom deras geografiska hemvist har förändrats genom nya gränsdragningar under historien.

– Personerna i mina berättelser är nog säkert präglade av att de kanske tillhör två eller flera miljöer samtidigt. Jag själv är ju det och det ger mig ett slags dubbel känsla.

TT: Är dina berättelser självbiografiska?

– Mina berättelser är fiktiva och jag fabulerar, men på något sätt blir det ändå jag i alla fall. Jag känner också att jag vill skriva om det jag vet något om, alltså mina egna erfarenheter.

"Växte till epidemi"

Hon säger själv att hon inte skriver politiskt, men lägger snabbt till att vi ju alla känner till att det "privata är det politiska" och tar ett av bokens tema som exempel: alkoholism.

– På ett plan skriver jag om det för att bearbeta att jag växte upp med en far som var alkoholist. På ett annat plan intresserar det mig som samhällsbetraktare. I och med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet skapades en miljö där alkoholmissbruket växte till en epidemi.

I berättelsen "Kala väggar" möter jag-berättaren sin gamla lärarinna från skoltiden i Sovjetunionen igen. Lärarinnan som en gång hade status och viss makt, åtminstone i klassrummet, sitter hemma i sin lägenhet och ägnar sig åt ett stadigt alkoholintag – för att hantera den känsla av maktlöshet som präglar hennes ryska vardag.

Har ökat dramatiskt

Lida Starodubtseva säger att det ryska supandet handlar mycket om det: ett slags hantering av att känna sig maktlös och att det har ökat dramatiskt sedan kriget mot Ukraina inleddes.

– Under några år såg man faktiskt en vikande kurva i den ryska alkoholkonsumtionen. Unga drack framför allt mindre. Men det ändrades drastiskt när Ryssland invaderade Ukraina. Ibland hör man kritik mot det ryska folkets likgiltighet och fatalism här i väst, men det är egentligen inte så svårt att förstå.

TT: Varför inte?

– Ryssar har väldigt lite makt, de kan knappt protestera eller uttrycka avvikande politiska åsikter. Om Putinregimen skickar ditt barn till fronten kan du inte göra något. Alla har inte pengar och kan inte fly landet. Det är inte svårt att se hur det kan leda till missbruk och en allmän känsla av hopplöshet.