En tigande flykting korsar sitt spår

Om ni ska läsa en enda bok av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah, välj då hans senaste roman "Vid havet". Den är universellt giltig och ett bevis på att det finns någonting som är värt att kallas världslitteratur. Romanen visar också på skillnaden i litterär kvalitet. Gurnah berättar alltid om någon speciell och enskild, men på ett sådant sätt att han samtidigt berättar om oss alla.

En av de speciella är Saleh Omar som en tung höstdag anländer till en flygplats i London. Han är en åldrad flykting från Zanzibar, önationen som bildar union med Tanzania. Zanzibar är korsvägen för handel och slavar, dess rika och grymma historia förenar arabiskt, indiskt och afrikanskt och till sist det koloniala Storbritannien. Saleh är en framgångsrik handelsman med många minnen och ett dramatiskt liv bakom sig. Men i det nya landet är han ingen och han får rådet att låtsas som om han inte kan prata den engelska han obehindrat behärskar. Så han tiger och blir asylsökande i den kolonialmakt som äger hans historia.

I London finns också Latif Mahmud som hör till Salehs förflutna. Eftersom Saleh inte verkar förstå engelska letar myndigheterna upp Latif som kommer från samma område och förväntas kunna kommunicera. De två männens liv och öden visar sig vara sammanflätade i ett nätverk som rymmer kärlek och hat och affärer och förräderi – och politiska omvälvningar. I deras hemland har de tropiska vindarna blåst fram en civilisation som sträckt sig över världsdelarna och epokerna, från Egyptens faraoner fram till kryddhandelns eldorado. Och det märkliga med romanen är att denna exotiska knutpunkt inte verkar det minsta främmande. Den skimrar visserligen i helt andra färger än de nordiskt svala, men i sin litterära form – och det är själva underverket – blir köpmännen, de korrupta politikerna, de lyckliga och olyckliga familjerna i Östafrika lika troliga som grannar och bekanta i Hudiksvall eller Luleå. Trots allt som är olikt tycker man sig ändå känna dem. Man lyssnar till deras historia och hyser medkänsla i prövningarna.

Det postkoloniala perspektivet är inte bara en teoretisk tvångströja, det kan också skapa världslitteratur. "Vid havet" är en nutida odyssé över alla dessa människor som har tvingas bort från det invanda och trygga. En resa från livets rutiner som vi alla gör, men inte med flyktingens trauman. Allt fast förflyktigas. Inte ens naturen är en konstant längre, men den insikten är mer uthärdlig så länge välståndet består.

Berättelsens förlösande ande är en kvinna. Hon är socialarbetare och specialist på svåra ärenden. Hon gör det lilla extra som skapar underverket med Latif och Saleh. Och i deras försoning, i deras avlagda bitterhet kring gemensamma oförrätter, finns en episk och moralisk triumf. Abdulrazak Gurnah berättar med humor och underbar sångbarhet om den mänskliga tillfälligheten, om hur vi siktar mot regnbågsfästena som livsmål och förvånas och bekymras när de visar oss sin illusion. Samtidigt visar han oss hur vackra våra nederlag är, hur mycket värme de sorgliga leendena innehåller och hur tomma våra framgångar och segrar visar sig vara. Saleh och Latif är verkliga brofästen, fria från alla mänskliga illusioner. Deras dialog mot slutet av romanen slår upp den mänskliga spännvidd som bär oss alla. Läs den här boken.