Fem skådespelare från varsin Broberg-period.
SHOW
Robert Brobergs berg- och dalbana
Regi: Jonna Nordenskiöld
Medverkande: Rennie Mirro, Frida Hallgren, Fredrik Lycke, Lisa Larsson, Christer Fant och fem musiker.
Koreografi: Rennie Miro
Scen: Stadsteatern Stockholm.
Det ger också en vink om vilken gigant denne konstnär, låtskrivare, sångare, tvättbräde- och gitarrspelare var.
För hans rastlösa spännvidd var enorm under de mer än 40 år han var i farten på scenen.
Allt vände och vred han på: Orden som han ständigt hittade nya infallsvinklar på. Tramset som han hissade tills det slog i taket och förvandlades till allvar. Och så Livet förstås, det som han aldrig blev riktigt sams med.
”Man mår bättre som maskin” är en av många klockrena Robban-rader som signalerar hur plågsamma humörsvängningarna kunde vara. Både för honom själv och omgivningen.
Som bäst tycks han ha haft det på scenen, med en jublande publik invid fötterna. Åtta gånger sålde han ut Globen, men att fylla en krater låter sig inte göras. Inte ens en formidabel succé kunde täppa till hans omättliga behov av uppmärksamhet och bekräftelse.
Åtminstone är det vad Stadsteaterns uppsättning ”Robert Brobergs berg- och dalbana” antyder. Scenografins rutschkanor markerar de bipolära svängningarna som blir ännu kraftigare när Rennie Mirro låter sig kastas upp och ned i scentakets linor. Konkretare kan en illustration av ångest knappast bli.
Men här finns också långa raden av underfundiga dängor, knäppa huppegupptäcksfärder och identitetsbyten – Robban som blev Robert Karl-Oskar, som blev Zero och så till slut farbror Robert. I kronologisk ordning hyllar Berg- och dalbanan sig igenom den Brobergska låtskatten.
Och en hyllning är han sannerligen värd. Men frågan är om teatern verkligen är rätt plats. Scenens levande musik är absolut njutbar. Men trots att Jonna Nordenskiöld är en erfaren regissör och skådespelarna är superskickliga och helrutinerade, dansar och sjunger utan anmärkning, sliter på som outtröttliga ardennerhästar – så lyfter det aldrig på riktigt. Vilket blir extra påtagligt när Robert Broberg själv för ett ögonblick medverkar, liksom från andra sidan. Då, men bara då, skymtar hans magi fram.
Ensemblens duktiga musiker är kvällens största behållning.
Att blåsa liv i ett revben är få förunnat. Ensemblen kämpar på med blåsbälgen, ändå känns det tunt.
Jag tror det är Robert Broberg som saknas.