"Scener frĂ„n hovet" bestĂ„r av tvĂ„ berĂ€ttelser; den lĂ€ngre titelberĂ€ttelsen och den kortare "Morgondagens smĂ„stad". Den första Ă€r en skruvad uppvĂ€xtskildring som vill slĂ€ppa taget om verkligheten â och som trots inskrivet motstĂ„nd ocksĂ„ fĂ„r göra det. Om Mats Kolmisoppi i tidigare böcker balanserat pĂ„ grĂ€nsen till det absurda vĂ„gar han nu Ă€ntligen sprĂ„nget.
Kolmisoppi berĂ€ttar en historia vars tema kĂ€nns igen frĂ„n Bernard Shaws pjĂ€s "Pygmalion" â mer kĂ€nd i form av musikalen "My fair lady" och dess mĂ„nga epigoner â i vilken den oborstade Londonbönan Eliza av professor Higgins ska lĂ€ra sig att tala och föra sig som en kultiverad dam. HĂ€r Ă€r det i stĂ€llet bröderna Korrhonen i 1980-talets Lidköping som mot sin natur â de gillar grillchips och videovĂ„ld â av sina förĂ€ldrar ska fostras till att uppskatta Goldbergvariationerna och fina viner.
De invandrade finska förĂ€ldrarna kommer inte lĂ€ngre pĂ„ sin klassresa â de har nĂ„tt medelklassen â och det dags för sönerna att ta över stafettpinnen. FörĂ€ldrarna Ă€r trogna rojalister och siktar högt; slĂ€ktens röda blod ska blandas med det blĂ„. Men yngste sonen Filip â som Ă€ven för ordet â Ă€r en revolutionĂ€r grubblare som gör uppror mot sina despoter.
Vad vill vi och vad har vi lÀrt oss att vilja? Vad gillar vi och vad har vi fostrats till att tycka om? Mats Kolmisoppi försöker skilja ut de sociala konstruktionerna frÄn det som har en botten i oss. Ibland skymmer den teoretiska byggnadsstÀllningen den bÄde komiska och tragiska berÀttelsen. Men nÀr berÀttelsen vilar i nÄgot mer personligt trÀffar den mitt i prick.
Fler scener frĂ„n hovet hade dock varit pĂ„ sin plats â sĂ€rskilt dĂ„ "Morgondagens smĂ„stad" Ă€r en rörig sak som fĂ„r en att tĂ€nka pĂ„ tv-serien "Black mirror". Det Ă€r en existentialistisk science fiction-berĂ€ttelse om en man som dör. Men egentligen dör bara hans kropp. Mannens medvetande laddas enligt hans önskan upp i en digital smĂ„stad dĂ€r livet fortgĂ„r som innan. Han har ocksĂ„ möjlighet att nu lĂ€gga till vad han önskade och tyckte sig sakna i det riktiga livet. Han vĂ€ljer att leva i ett polyamoröst förhĂ„llande med sina tre förlorade kĂ€rlekar â och att förestĂ„ ett kondis som bakar goda Budapestbakelser.
Nog Àr det mÄnga av oss har en vana att flytta frÄn mÄnen bara för att Äterigen inrÀtta oss som pÄ mÄnen, som Robert Musil skriver i sitt mastodontverk "Mannen utan egenskaper". Men Àr mÀnniskan verkligen sÄ fantasilös och styrd att det enda hon vet Àr att Äterskapa det som hon Àr bekant med? Det Àr en av mÄnga syrliga karameller som berÀttelsen ger oss att suga pÄ. Liksom frÄgan om varför ett eget kungarike skulle vara mer efterstrÀvansvÀrt Àn ett eget kondis.
Vad förenar dĂ„ berĂ€ttelserna? I den ena ligger livet framför huvudpersonen, i den andra ligger livet bakom dito. Det man hoppas pĂ„ och det som aldrig blev, Ă€r det vad som egentligen konstituerar vĂ„ra liv? Men sjĂ€lva levandet dĂ„, det som pĂ„gĂ„r just nu, nĂ€r du lĂ€ser den hĂ€r texten? Mats Kolmisoppi summerar vĂ„r smula av evigheten i en kolmisoppisk gökunge, det vill sĂ€ga ett insmuget narrativ som egentligen inte hör till helheten. Det Ă€r det allmĂ€nmĂ€nskliga och synbart futtiga som Ă€r det enda sanna i livet. Kung eller undersĂ„te, kulturbarn eller dotter till en mjölkbonde â alla unnas vi Ă€ndĂ„ det ofattbara: att som mĂ€nniskor fĂ„ leva nĂ„gra Ă„r pĂ„ jorden och lojt stirra ut genom fönster eller borra in nĂ€san i pĂ€lsen pĂ„ en Ă€lskad hund.