Döden som det starkaste argumentet för livet

Alicia Galliennes postuma dikter talar om en stor diktare i vardande. Den franska poeten kunde ha blivit en av sin generations absoluta största.

Alicia Gallienne (1970–1990) dog i en Ă€rftlig sjukdom. Hennes dikter förvarades i familjens arkiv i nĂ€stan 30 Ă„r. NĂ€r de publicerades i Frankrike Ă„r 2020 hyllades de unisont.

Alicia Gallienne (1970–1990) dog i en Ă€rftlig sjukdom. Hennes dikter förvarades i familjens arkiv i nĂ€stan 30 Ă„r. NĂ€r de publicerades i Frankrike Ă„r 2020 hyllades de unisont.

Foto: Alvaro Canovas

Recension2023-12-22 11:58
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Poesi

Alicia Gallienne
Andra halvan av drömmen Àr min
Övers. Inger Johansson
Elisabeth Grate Bokförlag

Alicia Gallienne gick bort pÄ julafton 1990. En 20-Ärig fransk kvinna, död efter en lÄngvarig och obotlig Äkomma. VÀrlden visste inte dÄ att hon var en av de unga döda poeterna, eller konstnÀrerna, musikerna, drömmarna. Nu ges hennes poesi ut i svensk tolkning och nu förstÄr vÀrlden ocksÄ att tragedin var dubbel; de postuma dikterna talar om en stor poet i vardande, kanske rent av en mycket stor poet med en hÀpnadsvÀckande skrivkraft.

Under lÀsningen tÀnker jag jÀmt pÄ Schubert. Inte enbart pÄ hans likaledes förtidiga död, utan pÄ sjÀlva klangen. Gallienne och Schubert förenas i att de sÄ aktivt förmÄr lÄta döden verka som ett starkt livsargument. DÀrav klangen, den som förenar trots och vemod, ett slags sammanfattning av det oundvikliga och dÀrför sÄ oerhört vacker. Det Àr nÄgot som de flesta kan lÀgga Ät sidan under mest hela livsloppet; insikten om det ofrÄnkomliga slutet. Hos Gallienne kan det skrivas ut, det driver hennes dikter framÄt, det upprÀtthÄller hennes resonemang, motiverar hennes passioner, önskningar och hela hennes unga visdom.

Unga mÀnniskor ska egentligen inte vara visa, de ska inte kunna se tillbaka med avklarnad klokhet. DÀrför Àr ocksÄ Galliennes livskÀnsla sÄ intensiv, samtidigt som hennes ansprÄk Àr sÄ yviga. Det Àr ungdomen som vill vara ansprÄksfull och söker de stora gesterna. Hennes poetiska begÄvning Àr obestridlig och hon finner de helt sÀregna vÀndningarna utan anstrÀngning. "NÀtterna Àr för korta och jag spionerar Àngsligt pÄ min sömn", skriver hon i en av bokens prosalyriska passager, önskande sig att hon slapp sova och bara hade tid att leva. I sÄdan stunder blir kÀnslan hjÀrtskÀrande, en rÀmna brister upp i det ymniga sprÄket, sorgen blir oförstÀlld.

HögstĂ€mdheten i dikterna leder tankarna till Rilke – eller Folke Isaksson om man föredrar svenska referenser. Galliennes romantiska storslagenhet Ă€r sĂ„ oblyg. Hon kan helt enkelt inte hĂ„lla tillbaka de stora utspelen: "Varför bĂ€r jag inom mig den kraft som behövs/ För att flytta berg som jag inte kan bestiga?/ Varför detta gravlika tomrum/ Likt en lekplats för barn utan skugga?/ Varför denna rikedom denna hĂ€ndernas gĂ„va/ Som Ă€nnu skriver utan morgondag?" Alltför stor, alltför ung. 30 Ă„r efter hennes död gavs dikterna ut för första gĂ„ngen.