Coronarestriktioner gjorde att 100 personer fick se Frida Hyvönen i Skottvångs gruva och ta del av grillbuffén, plus några ströplatser för dem som bara ville lyssna.
Konsert
Frida Hyvönen
Skottvångs gruva, Gnesta
Längd: ca 55 minuter
Antal låtar: 11
Vi hade tur under onsdagskvällen. Skurar hade avlöst varandra under dagen och man kan tänka sig att Frida Hyvönens soundcheck var en riktig nagelbitare för arrangerande Maria Bystedt på Skottvångs gruva. Som kunde andas ut då sommarsolen sken och fåglarna kvittrade vid sjusnåret då Hyvönen äntrade scenen iförd en blå indisk klänning och slog sig ner bakom pianot.
För mer än så var det inte, bara hon och ett piano, precis som man vill ha det.
Märkligt nog känns det som att Frida Hyvönen gör någon sorts comeback i år, färsk platta i bagaget och allt. Första engelskspråkiga albumet på nästan tio år. Fem år sen senaste skivan, skilsmässoplattan "Kvinnor och barn".
Åtta av kvällens elva låtar är från nya "Dream of Independence" och det kanske inte är så märkligt, hon har ju bara gjort sju skivor och har inte den där överväldigande mängden gamla klassiker som brukar impregnera spellistorna för många andra sommarturnerade artister.
Inledande "A Funeral in Banbridge" är en av de bästa nya låtarna, en blivande Hyvönenklassiker, fin och vemodig med en Beatlesaktig textkonstruktion som mer liknar en novell än en popsång.
Frida Hyvönen, ett piano under hennes flinka fingrar och vindlande sångtexter om allt från att bli kär vid 41 års ålder till åldrande ansikten fick publiken i Skottvång att njuta av en solig sommarkonsert som med nöd och näppe undkom regnskurarna i onsdags.
Frida Hyvönens konserter är omtalade för sin intensitet och även i Skottvång infinner sig den speciella känsla av identifikation som hennes röst ingjuter i lyssnaren. Eller sound kanske är ett bättre ord. Man invaggas i en helt egen värld av sången och det flinka pianospelet. Konserten är hela tiden lekfull och charmig, lagom uppsluppen i mellansnacken, men så fort nästa låt drar igång är det allvar igen.
Enda upptemporökaren är den punkiga "Face face", om ansiktets obönhörliga åldrande, där Hyvönen ackompanjeras av ettriga fåglar uppe i träden. Något man får räkna med på ett gig mitt ute i skogen.
Synd bara att hon enbart spelar två svenska sånger; mästerverket "Sjön" och så den tragiska "Alla vet att det är vackert i Paris", där hon lite teatraliskt glömmer bort texten i början. Eftersom hon sällan spelar dessa låtar numera.
Bästa låten och en blivande konsertklassiker är annars "14 at 41", en kärlekslåt av Joni Mitchell-snitt, och när konserten avslutas med den tretton år gamla "Dirty Dancing" är det ett alltför tidigt avsked. En timme till hade inte suttit i vägen denna sommarkväll där åskvädren dök upp längs hemvägen.