Först försvann ett "s". Sedan hela "ilipson". Kvar blev "Ph" – ett begrepp som man annars mäter surhet med. Hade man gjort det med Lena Philipssons bok "I händelse av min död – En manual" så hade apparaten visat ett absolut nollvärde. Sur kan man verkligen inte kalla artisten. Hennes bok präglas inte minst av den humor som hon har. Men kanske är den ett sätt att ta tillbaka hela "Philipsson"? Att på något vis börja om från början och med egna ord få berätta om sig själv och sitt liv. Inte minst för att skapa en motbild till den bild som media har skapat genom åren, mer eller mindre med godkännande från Philipssons sida.
Hon är född 1966 i småländska Vetlanda. Båda föräldrarna var musikaliskt aktiva och det var ingen otippad väg att gå för mellanbarnet Maria Magdalena (hon föddes ju i ett av landets Bibelbälten) som börjande sin karriär i ett lokalt band med namnet Jupiters kratrar. Genombrottet kom 1986 när hon sjöng "Kärleken är evig" i Melodifestivalen. Den hamnade på en andraplats, vann gjorde "E' de' det här du kallar kärlek". Hennes uttalande "jag syr min kläder själv" blev bevingat. Året därpå utsågs hon till landets "sexigaste kvinna" och gjorde det famösa inslaget i tv-programmet "Jacobs stege" där hon sjöng "Teach me tiger" till det årets "sexigaste man", Sven Wollter. Hon berättar målande i boken om den kalkonhändelsen.
Man skulle ju kunna tro att alla artister har en oemotståndlig lust att ständigt stå i rampljuset. När man ser Lena Philipsson på scenen finns det inget som motsäger den bilden. I boken möter man dock en helt annan person. Hon beskriver sig själv som en introvert människotyp som inte alls är särskilt bekräftelsebehövande i offentligheten. Beslutet att skriva "en manual" om sig själv kom när hon för femtielfte gången passerade statyn av Margaretha Krook utanför Dramaten i Stockholm. Krook var en skådespelare som hon alltid hade beundrat, men vad visste hon om Krook utanför scenen? Absolut ingenting. Skulle det bli så också för henne? Genom boken talar hon ibland direkt till Margaretha.
Philipsson beskriver sig själv som en riktigt kontrollfreak. Hon måste ha full ordning på allt för att fungera. I boken är hon generös med beskrivningar av sina egna tillkortakommanden – och hon gör inget för att verka vara någon annan än sitt vanliga jag, en människa på många sätt som vem som helst. Efter en hygglig barndom ger hon sig alltså in i artistlivet, där fanns det då liksom nu många fällor och hon trillade i en del. Under perioder var hon således lovligt byte för såväl skvallerpress som folkliga spekulationer. Men boken är också berättelsen om en yrkesmänniska som mognar och blir starkare, som går från ung sångerska som gjorde vad andra sade till en artist med full kontroll på sina produktioner.
Den som förväntar sig skvaller, eller bitterhet över gamla makar och pojkvänner, har inget att hämta. Sina närmaste lämnar hon inte ut. Hon skriver ledigt och har bra hand med språket. "I händelse av min död" är en typ av berättelse som alla egentligen borde skriva. Inte med målet att publicera, utan för att få syn på sig själv, och kanske för att låta närstående läsa för att få en större förståelse. Jag har den förmätna tron att jag känner Maria Magdalena Philipsson efter att ha läst hennes bok. Nu ska jag ta tag i Margaretha Krook.