Briljant slutplädering för människans tid på jorden

Animerat

Titel: Pojken och hägern
Visas på: Bio
Röster: Soma Santoki, Masaki Suda, Ko Shibasaki
Regi: Hayao Miyazaki
Speltid: 125 min
Betyg: 3

Tji fick den som trodde att "Det blåser upp en vind" (2013) skulle bli Hayao Miyazakis sista långfilm, något som han själv påstod i ett pressmeddelande vid premiären.

Tio år senare kommer nu "Pojken och hägern", som hade biopremiär i Japan utan varken förvarning eller reklamkampanjer. Ett fräscht grepp från Studio Ghibli, vars kringprodukter annars börjar anta Mumin-artade proportioner.

Anime-mästaren som gett oss bland annat "Spirited away" (2001) och "Det levande slottet" (2004) fortsätter att riffa på samma välbekanta grundackord: ett traumatiserat barn som faller ned i ett Lewis Carrollskt kaninhål med klangbotten i ekofiktion och japansk imperialhistoria. Här blandas det sockersöta och det motbjudande i en patenterad cocktail, som dock har en bittrare bismak än på länge; det sparas varken på blod eller våld.

Det tar ett tag att vänja sig vid stilblandningen vad gäller animationerna. Och filmmusiken måstes sägas vara i glättigaste laget. Däremot briljerar "Pojken och hägern" när det kommer till surrealism och galenskap. Det oerhört flummiga och fragmentariska filmberättandet framstår som en återgång till rötterna för den pårökta multiversum-genren.

I slutändan blir filmen en esoterisk slutplädering för människans tid på jorden. Vi var här ett tag, konstruerade världar, faktiska och imaginära, som vi sedan raserade i vår enfald och vanmakt. Fint så.