Det trixiga med ångest är att den lockar oss till strategier som förstärker den ytterligare. Till slut kan det leda till det outhärdligt smärtsamma tillstånd som vi kallar för panikångest. En absolut upplevelse av att dö eller bli galen, att livet är omöjligt att vistas i. Sådana strategier kan handla om att undvika, förneka, överprestera, öka stressen eller till varje pris dölja alla spår av oro inför andra.
Ibland är ångesten en Mefistofeles, som då den hemsöker en människa alltid har med sig ett erbjudande: Gör du så här blir det drägligt igen för en stund. Men ju mer man gör, desto mer plågsam blir ångesten. Man säljer inte sin själ som Faust, men man kursar sin hälsa.
Går man in på Wikipedia och läser om tennisstjärnan Robin Söderling, får man uppgiften att han avslutade sin karriär på grund av körtelfeber. I boken "Sluten" berättar nu Söderling tillsammans med författarna Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson den verkliga historien om vad som orsakade det abrupta slutet på en lyckosam bana. Visserligen fick Söderling senare diagnosen körtelfeber av en läkare, nästan lite ironiskt, för då hade den verkliga anledningen redan satt ett absolut stopp för allt: panikångest.
Robin Söderling skriver för- och efterordet. De båda författarna lägger själva pusslet efter långa samtal med stjärnan och hans närstående. Fram träder berättelsen om en tidig och lyckosam tenniskarriär, hela tiden kantad av oron att förlora och tappa greppet. Likt golfen är tennisen en ohyggligt prestationsinriktad sport, där det finns ett högst begränsat utrymme för ett fåtal personer. För att vara bra ska man vara bäst, i varje fall en av de fyra bästa. Tillräckligt bra duger inte.
I denna klaustrofobiska värld sökte Robin Söderling sin framgång, nästan alltför medveten om dessa absoluta krav. Författarna lyfter fram begreppet "impostor syndrome", den där gnagande inre vissheten om att vara en bluff, trots att framgångarna talar ett annat språk. Söderling ville alltid omedelbart lämna en spelplan och en stad efter en vinst, nästan som att det var för skamfullt att dröja sig kvar där. "När han förlorade var han i varje fall ingen bedragare", skriver författarna. Söderling levde länge med en ångest som han till varje pris ville dölja, vilket paradoxalt nog bara fick den att tillta. Tanken på att vara en bluff och kravet att spela perfekt blev ett skruvstäd som också spände sitt bälte runt bröstet.
Ångest kan göra en människa självupptagen, trots att man inte äger det personlighetsdraget. Öppet har Robin Söderling delat med sig av en berättelse där sambon Jenni fick ta emot och härbärgera all hans frustration. Inget blev mer angeläget än att göra sig kvitt ångesten. Den skapade ett tunnelseende där alla viktiga personer försvann. En strategi som bara gynnade ångesten själv. Till slut blev valet att kliva av en befrielse, även om vägen tillbaka har varit lång.
"Sluten" är en berättelse som frimodigt och öppet berättar om baksidan av en uppskattad idrott. Men den är också en viktig skildring av ångest som sjukdom. Skammen följer ofta ångesten som en skugga. Robin Söderling förteg den och sökte hjälp där det inte fanns: hos kvacksalvare. När han nu berättar om den gör han något stort. Som läsare kan jag bara önska honom en god framtid. "Sluten" är ett steg åt det hållet.