Känsligt om kärlek i skuggan av skammen

Roman

Jonas Gardell

Ett lyckligare år

Norstedts

Med "Ett lyckligare år" skriver Jonas Gardell de homosexuella männens historia i Sverige. Romanen är huvudsakligen berättelsen om den unge Pontus Wikner som 1856 studerar teologi i Uppsala. Han är en av många, men samtidigt oändligt ensam; hans håg och hans lust står inte till kvinnor, som alla de andras – utan till män. Det är mot Gud, det är orent. Säkert är han ensam i världen om dessa förbjudna känslor. Men så möter han Herman och blir våldsamt – och besvarat – förälskad. Alltså måste de vara åtminstone två.

"Ett lyckligare år" är en känslig och intensiv skildring av en passionerad förälskelse, av lyckan och kvalen – allt i skuggan av skammen; Pontus kan inte förneka att hans kärlek också är kroppslig, alltså oren. Kristus suckar: "Pontus, min Pontus, varför har du övergivit mig?" I antikens Rom och Grekland var "gossekärleken" en del av samhället, på gott och ont. I 1800-talets Sverige existerade den knappast officiellt. Att vara homosexuell innebar att ständigt tvingas förneka sig själv. Det fanns, skriver Jonas Gardell, ännu inte ord för vad män som Pontus och Herman upplevde. Det är en mäktig tanke. Och nog är Gardell en av dem, kanske den allra främste, som har uppfunnit och ständigt uppfinner just dessa ord på nytt.

När den åldrade Pontus till slut tar bladet från munnen blir det ett rasande försvarstal för den homosexuella kärleken. Här klär Gardells patos och passion perfekt i 1800-talets lite svulstiga språkdräkt.

Bokens andra del landar i det tidiga 1970-talets Örebro. (Ett extra plus till den här sorgliga berättelsen om kärlek och ensamhet, kamp och förändring, för att den inte utspelar sig i storstäder.) Nu är homosexualitet inte längre mot lagen, utan en "sjukdom". Centralgestalten Ronny anar att likar finns – men in i deras nattliga skuggvärld, så torftig men ändå så dunkelt lockande, vågar han sig inte.

Sedan kommer gayrörelsen, och allt går väldigt fort. Berättelsen gör språng, och här övergår också gestaltningen av Ronny till att bli en mer utifrån kommande skildring. Bitvis är denna senare del mer fakta än fiktion. Tanken kommer osökt att Jonas Gardells stoff, grundat i verkligheten, egentligen är större än vad som ryms på de omkring 300 sidor som "Ett lyckligare år" omfattar. Kanske blir det en uppföljare?