Många tappade hakan när det stod klart att Karin Smirnoff – succédebutanten från ingenstans som gav oss de säregna och älskade böckerna om Jana Kippo – var den som skulle skriva den nya Millennium-trilogin. Valet av författare väckte förhoppningar – som till viss del också infrias i "Havsörnens skrik".
Nya Millennium-boken är landsbygd noir i den märkliga nöjesparken Jana Kippo-land. Ödet (eller rättare sagt Millenniums rättighetsägare) vill att Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders vägar korsas ånyo, denna gång i den korrupta tillväxtkommunen Gasskas i inre Norrbotten. Blomkvists dotter ska gifta sig med ortens starke man och Salander blir tillfällig mamma till en lillgammal brorsdotter. I Gasskas vill alla investera, svenska gruvbolag såväl som utländska elproducenter, men också superskurken Marcus Branco med kumpaner. Baksidan av tillväxten heter mord, mutor, kidnappningar, sexslavar och försvinnanden.
Karin Smirnoffs Millennium är råare och mörkare än David Lagercrantz, som var först ut att förvalta Stieg Larssons skapelse. Smirnoff är mer drastisk i språk och handling. Inte lika ängslig. Rakt på sak. Slarvigare och slängigare. Mer prestigelös – och fantasifull. Trots allt mörker vilar dock en air av parodi över boken. Melodin till Hasse Burmans "Vi flytt' int'" hörs på låg volym i bakgrunden. Sägas ska dock att det inte nödvändigtvis är en dålig sak. Smirnoff närmar sig Stieg Larssons ikoniska figurer med distans, en del ironi och en nypa metafiktion. Att ta uppdraget på större allvar vore att missförstå uppgiften. Som läsare får man ta det för vad det är: ambitiös fanfiction av en bra författare som skriver för en stor påse pengar.
"Havsörnens skrik" är i Stieg Larssons anda rakt upp i samtiden – elbrist, flyktingströmmar, klimatapokalyps, Mikael Blomkvists skötebarn Millennium nedlagd som papperstidning (!) – och kryddad med andra klassens pajiga actionscener. Men i Karin Smirnoffs Millennium står människorna i centrum. Alla vandrande klichéer har mänskliga drag, superskurken och enstöringen såväl som kommunpampen och den nyskilda småbarnsmamman som blir Lisbeths kärleksintresse. I alltings mitt finns inte minst barnen. Lisbeths halvsamiska brorsdotter och spegelbild Svala – hyperintelligent och oförmögen att känna fysisk smärta – är romanens (och förhoppningsvis hela trilogins) egentliga huvudperson.
Vart det nu ska ta vägen är svårt att säga. Karin Smirnoff lämnar inte direkt några lösa trådar efter sig – men en del lovande öppningar. Världens undergång och återfödelse hintas vagt. Blomkvist får gärna ta jobbet som nyhetschef på Gasskas liknöjda lokaltidning, Svala bli hyllad poet i Finland och Salander ta en digital detox i vildmarken. Förhoppningsvis håller sig Smirnoff borta från Stockholm och allt vad storstäder heter. "Havsörnens skrik" är ett bevis på att svensk prosa trivs lite extra bra på landsbygden, oavsett genre.
Att skriva vidare på Stieg Larssons ursprungliga Millennium-trilogi var en dumgirig idé som någon borde straffas för. Att låta Karin Smirnoff ta över stafettpinnen efter David Lagercrantz är däremot ett snilledrag. Känn ingen sorg över att John Ajvide Lindqvists Millennium-manus fick nobben. Jag har svårt att tro att någon skulle ha kunnat göra det bättre än Smirnoff. Det skulle i sådana fall vara Stieg Larsson själv.