Språklig Narkissos förlorad i sin spegelbild

Roman

Sami Said

Satansviskningar

Natur & Kultur

"Satansviskningar" utspelar sig i ett icke namngivet land som för tankarna till Mellanöstern. Struliga tonåringen Nadines hem är välbärgat, föräldrarna är framgångsrika och måna om sin sociala ställning – och dotterns framtid. Nadine är deras stora hopp och livsprojekt, men också deras stora oro. För hennes "eget bästa" skickar de därför Nadine till en hård flickskola i öknen.

Den djupt troende Föreståndaren, som också är skolans enda lärare, tror sig kunna göra flickorna starkare innan de återvänder till livet ute i samhället. Flickorna på skolan byter från ett tonårsliv fyllt av märkesprylar, smarta telefoner och sociala medier till ett liv i en torftig miljö och fyllt av stränga scheman och förbud. Bland eleverna råder en blandning av pennalism, tävlan och tillfälliga allianser. Men är inte flickornas beteende i själva verket ett uppror mot samhället som begränsar deras frihet, en ungdomsrevolt likt den som den i landet bannlysta sångerskan Assam Lo sjunger om?

Detta och mycket annat förblir oklart i denna språkligt vackra men röriga roman. Sami Said själv har kallat boken den egentliga första delen i den trilogi som 2012 påbörjades med succén "Väldigt sällan fin". För att vara ett projekt som han har arbetat på sedan tonåren känns emellertid den här berättelsen märkligt ofärdig. Said har sagt sig vilja skriva en roman om tvångstankar, som han vill se som en modern motsvarighet till islams "satansviskningar" – tanken att djävulen försöker locka människan att vända sig bort från Gud (finns i övrigt också inom kristen tro). Men på vilket sätt den föreställningen får plats i Nadines tvångstankar om sin egen ondska förblir oklart, för inte heller här går berättelsen på djupet.

Här finns en klass- och samhällsskildring som avser att vara mångfacetterad, men där mycket också bara antyds. Kanske för att denna i sin tur får lämna plats åt berättelsen om en förstörd natur. Alltsamman är klätt i ett språk som mest tycks vara upptaget av sin egen skönhet, och i det slags berättarestetik där avhuggna meningar och antydningar snarare fångar stunden och intrycket än tar upp en dialog med läsaren. Det finns en gräns för hur vag och öppen en berättelse kan vara för att jag som läsare ska kunna känna att jag har släppts in. Och den gränsen passerar "Satansviskningar".