Musikal

All Shook Up

Eskilstuna teater

Handlingens grundtråd består av lösdrivaren Chad (Alex Eklund) som släpps ur fängelset till tonerna av ”Jailhouse Rock” och kommer till en håla i 1950-talets amerikanska Södern. Eisenhowererans prydhet har slagit ner som blixten i stadens borgmästare (Jannicke Serneberg) som försöker stävja alla motbjudande impulser som ungdomarna dras till; rockmusik, höftvickningar, hångel.

Sedan börjar kärleksintrigerna staplas på varandra, snörpas ihop och trasslas till med farsens könsöverskridande glidningar, vuxnas rädsla för att förlora sina maktpositioner och den nya ungdomskulturens framvällande krafter.

Huvudrollsinnehavarna Alex Eklund och Emilia Öhlin (i rollen som Natalie Haller) utgör intrigens epicentrum. Båda är närmast naturliga begåvningar i musikalfacket och var även med i Scenknutens uppsättning av "Fame" i fjol.

Eklund tenderar att ta över scenen när helst han träder in i sin Elvismundering med svart mc-jacka, vit t-shirt och lite för korta brallor. Öhlin befinner sig mestadels i en manligt förklädd roll för att komma närmare den snygge luffaren Chad som dock inte är ett dugg intresserad av henne. Detta öppnar upp för musikalens mer moderna tilltal, där 00-talets hbtq-diskurs om en sprängning av sexuella och identitetspolitiska ramverk står i fokus, inte minst med 60-talslåten ”Let Yourself Go”. Dess text får i vår tid en helt annan innebörd än den hade i skuggan av prydhetsnormerna i fru Eisenhowers anständighetslag (där tajta byxor och hög musik ratades). Här öppnas i stället upp för en homosexuell tematik där Öhlins rollfigur blir den glödande och gränsöverskridande faktorn mellan småstadens cementerade könsroller. 

Ett jättejobb gör också Miguel Angel Tapias i rollen som Dennis, en töntig kille iförd väst, fluga och slickfrissa som är upp över öronen förälskad i Natalie. Tapias nerviga spel och inlevelsefulla sångnummer, inte minst i låten ”It Hurts Me”, är bland musikalens starkaste ögonblick. 

Annars kan jag sakna känslan av riktigt rocktryck i den här musikalen. Volymen kunde kanske ha varit högre. Ett extra plus däremot för alla kjolfladdrande dansnummer, särskilt i första akten, och finalen med ”Burning Love”, den enda låten från Elvis paljettglittrande 70-talsperiod. Där uppnådde showen ett gnistrande feelgood-crescendo som måste ha gjort alla lyckliga.