Författaren Christer Hermansson har arbetat som chef i Strängnäs sedan 2006, först över biblioteket, nu över hela kulturkontoret. I sina böcker kritiserar han dåligt ledarskap och seg administration inom kommunerna.
Det är fredag, klockan närmar sig lunch, och Christer Hermansson står och steker köttfärs hemma i köket på Södermalm i Stockholm. Ja, ni läste rätt, Strängnäs kommuns kulturchef har flyttat och bor numera i huvudstaden sedan två månader tillbaka. Vi får anledning att återkomma till det.
Anledningen till att vi snackar i telefon – som man gör i pandemitider – är att Hermansson i dagarna utkommer med en ny bok, den artonde i ordningen; ”Kontorschefen och cellisten”.
För vana Hermanssonläsare kommer inte titeln som någon överraskning. Tidigare har han skrivit böcker med titlar som ”Kulturchefen”, ”Kontorsmannen” och ”Två slipsar – en kontorsroman”.
Ännu ett nedslag i kontorschefens absurda vardag med andra ord. Och kontorschef, ja det är ju Hermansson själv till vardags. Gräver där han står således.
Paradoxalt nog verkar det ändå som att just frånvaron av kontor har gjort att han nu återvänder till denna av honom vältrampade genre, så sent som förra året sa han nämligen att han var färdig med kontorskildringar.
– Ja, men under coronaperioden har jag haft tid att reflektera ännu mer över arbetet och då insåg jag att jag ville göra en pendang till ”Kontorsmannen” som kom 2012, säger Christer Hermansson.
Står och steker köttfärs på bästa arbetstid, tänker ni nu. Ja, det blir ju så i pandemitider när man jobbar hemma, har videomöten och hinner skriva både böcker och laga mat dagligdags. När man inte behöver vara på kontoret. Kanske är det rentav då man får mest gjort?
Hermansson är ingen vanlig chef. Han kom till Strängnäs kommun för 15 år sedan och tog över rodret som bibliotekschef i en organisation som var allt annat än välmående. Karln var ju ”författare” – och hade hästsvans. Snacket började gå. Sedan dess har han hamrat in sin allt starkare maktposition i Strängnäs kulturliv, numera som dess högste chef.
Han har diger erfarenhet av chefer, både som undersåte och överordnad, så att säga. Därav hans många kritiska böcker i ämnet. Redan 2001 slog han igenom med ”Ich bin ein Bibliothekar!”, om livet som bibliotekarie i Södertälje kommun, givetvis med en chef som jävlades med de som gjorde allt riktigt jobb på golvet.
– Alla har någon relation till chefer, vi har alla haft dåliga chefer som vi har hatat, man klagar alltid på chefen, så därför tänkte jag att det fanns ett allmänintresse för det här, säger han.
”Kontorschefen och cellisten” är en tunn liten bok på 70 sidor. Prosatexter om arbete, chefskap och liv, lyder undertiteln. Den är späckad av Hermanssons typiska satir som en ovan läsare knappt skulle uppfatta som satir. Folk kan ju faktiskt ta det karln skriver på allvar, gud förbjude, och missa den viktiga kritiken mot byråkratin.
Under den torra rubriken ”Konstorschefens arbetsförklaringar” slår han rent språkliga kullerbyttor:
”Det lättaste arbetet är alltid det som är svårast att förklara för andra. Eller är det kanske tvärtom? Att det svåraste arbetet alltid är det som är lättast att förklara för andra?”
Korta doktrinära managementfloskler förklädda till metaforiska visdomsord osar av ironi: ”Kontorsarbetet är vår tillflykt och vår styrka, en stav i isen som aldrig blir kall.”
Hermanssons humor är lika torr som luften kring en kopieringsmaskin. Via kontorschefen gestaltar han ett slags byråkratikultur som av allt att döma är kontraproduktiv för verksamheten – eller ”produktionen” kanske vi ska säga, för att tala med New Public Management.
Texterna framstår tidvis som en skönlitterär motsvarighet av sociologen Roland Paulsens teorier om ”tomt arbete”.
”Vad gör du förutom att bära slips och portfölj”, frågar cellisten i boken. ”Jag vet inte”, svarar kontorschefen förvirrat.
– Det där bygger på en verklig händelse faktiskt. Han ställer frågorna som är jävligt bra och träffar djupt och som är så svåra att svara på, säger Christer Hermansson.
Hur har kontorskulturen förändrats under pandemin tycker du?
– Det positiva är att vi har haft färre och effektivare möten, för mig i alla fall. Man slipper alla restider och förberedelser. Jag själv har jobbat hemma ganska mycket. Just nu är jag tre dagar på plats och jobbar hemifrån två dagar.
Och till sist var det frågan om flytten till Stockholm efter 15 år i Strängnäs.
Varför Stockholm?
– Det finns ett så härligt kulturutbud här.
Räcker inte kulturutbudet i Strängnäs då?
– Nej, jag vill ha mer, skrattar kontorschefen innan vi tar farväl och slänger på luren.