Den senaste tiden har flera politiska möten avbrutits av slagord. I förra veckan attackerades mötesdeltagare i Stockholm av flera maskerade gärningsmän. Det är en oacceptabel utveckling.
Den svenska yttrandefriheten är något att vara stolt över och värna. Den ger oss en vidsträckt rätt att framföra våra åsikter, genom ord och handling. Den ger oss också rätten att reta upp och att såra andra.
Men yttrandefriheten ger oss rätt att uttrycka och göra saker som är gravt stötande för andra. Samtidigt är den inte utan gränser. Man får inte säga och göra vad man vill. Andras rätt till skydd går ibland före den egna rätten att yttra sig.
För den som lever i ett demokratiskt samhälle finns det också ett krav på att följa grundläggande spelregler. Man behöver inse att ett samhälle inte i längden kan fungera om man inte försöker förstå varandra. Att samtalet och viljan till kompromiss är demokratins hjärta och blodomlopp.
Men det är något som en minoritet inte vill eller förmår att förstå.
På sistone har vi kunnat ta del av nyheter hur aktivister stört flera politiska möten genom att skandera slagord om kriget mellan Israel och Hamas och den humanitära katastrofen i Gaza.
Det är lätt att förstå frustrationen och uppgivenheten, desto svårare att förstå metoden: Att avbryta möten med slagord och bli utsläpad från lokalen utan att få ett enda svar.
Vad vinner man på det – bortsett från negativ medieuppmärksamhet?
Nyligen hade Kristdemokraterna anordnat ett after work (AW) i Göteborg där man skulle prata om EU-valet. KD-ledaren Ebba Busch började mötet med att vädja om lugn. Hon förklarade att hon skulle svara på frågor om Israel-Gaza så snart hennes tal om EU-valet var över. Därefter kommenterade hon konflikten och sa bland annat: ”Vi behöver ha en vapenvila, och en tvåstatslösning, och vi behöver det nu.”
Ungefär där spårade en stor del av mötet ut, enligt DN:s reportrar på plats. ”Det är folkmord! Du har blod på dina händer! Dubbelmoral! Löd ropen från fler besökare på mötet – innan de släpades ut av polis eftersom de störde ordningen. (DN 9/4)
Sättet att agera följer samma mönster som vid andra mötet. Statsminister Ulf Kristersson har blivit avbruten på ett politiskt AW i Göteborg och på studentafton i Lund. På det senare mötet ropades det inte bara Israel och Gaza utan även om klimatet.
I riksdagen avbröts den utrikespolitiska debatten hela tre gånger av åhörare, som fick släpas ut.
Aktivisterna får skrika ut sin frustration under ett par sekunder. Men i sak kommer de inte längre.
Det hade varit en annan sak om aktivisterna inte haft andra möjligheter att få ut sitt budskap. Men det har de. Möjligheterna att sprida sina budskap i en rad olika kanaler har aldrig varit bättre.
Men vill man att någon ska lyssna måste man också vara beredd att delta i samtalet – inte bara skrika ut sina slagord.
För det finns också en annan risk med den här typen av aktioner: ”Varför ska politiker lägga tid och kraft på fysiska möten som riskerar att urarta, när man kan föra ut sitt budskap på andra sätt? Den förhållandevis nära kontakten mellan politiker och medborgare kan därmed ta stryk,” skriver UNT:s politiska chefredaktör Sakine Madon (12/4).
I förra veckan passerades åter en gräns: "En ny röd linje" som V-ledaren Nooshi Dadgostar uttryckte det.
Under ett ”antifascistiskt evenemang” som Vänsterpartiets och Miljöpartiets lokala föreningar arrangerat i Gubbängen i Stockholm gick flera maskerade personer till attack. De misshandlade minst en person. Flera andra sprejades med färg i ansiktet och lokalen vandaliserades. Innan gärningsmän försvann från platsen utlöste de en rökgranat. Tre personer fick föras till sjukhus. (SvD 27/4)
Stiftelsen Expo, som var inbjuden till evenemanget för att föreläsa om framväxande fascism, och Vänsterpartiet har pekat ut gärningsmännen som nazister.
Det finns mycket som tyder på det. Helt klart är att gärningsmännen ansåg sig ha rätten att använda våld för att avbryta ett politiskt möte. För att hindra andra att framföra sina åsikter. Att tysta det demokratiska samtalet.
Stockholmspolisens grupp mot demokratihotande brottslighet utreder därför dådet (SVT 25/4).
Den här utvecklingen har vi alla ett ansvar att bryta. Minoriteten, som vill tysta det politiska samtalet ska inte lyckas – vare sig de avbryter möten genom att skrika ut slagord eller genom att ta till våld. Sättet att möta dem är med mer öppenhet, fler samtal. Det är så vi stärker demokratin. Det är så vi förbättrar samhället.