Att de fossila bränslena är på väg att allvarligt rubba jordens klimat är känt sedan årtionden. Att det går fortare än vad man tidigare fruktade är det numera ingen tvekan om.

Ändå slogs nytt rekord 2021 i hur mycket kol som globalt eldades upp för att få elström. När det summerats färdigt för 2022 slås sannolikt ännu ett rekord för kolförbrukning.

I andra delar av klimatfrågorna görs framsteg, ibland stora. Dit hör tekniken för vind- och solkraft, som blivit mycket billigare. Men helhetsbilden är att medan hotbilderna förvärrats, och klimatpolitiken i rätt många länder fått ökad vikt, har de årliga klimatstörande utsläppen inte minskat utan ökat.

Detta ligger bakom allvaret i summeringen av läget som i måndags kom från vetenskaparna i IPCC (FN:s klimatpanel). De stora ansträngningarna på en del håll för att börja skifta kurs och byta teknik har inte bara varit otillräckliga. De har aktivt motarbetats på många håll.

Hos andra är insikten och förmågan svag, så beroendet av kol, olja och fossilgas har fortsatt att öka. Följderna syns redan i åtskilliga länder, i att skördar ödelagts, i värre skador av orkaner och översvämningar och i så svåra värmeböljor att de kräver många liv. En del regioner och enskilda länder kommer att drabbas hårt tidigare än andra. Låglänta små önationer, som Maldiverna, kan utplånas. En del för matförsörjningen mycket viktiga, tätbefolkade kustområden, i flera världsdelar, är mycket sårbara för vad smältande isar och kraftiga orkaner kan åstadkomma. 

Fortsätter det som nu blir det värre och värre. Detta är ett faktum. En hel del som kortsiktigt är obekvämt eller kostsamt behöver göras i snabb och accelererande takt. Det är både korttänkt och i längden farligt att tro att nödvändiga omläggningar och investeringar ska kunna bli verklighet ifall de inte understöds av att priset på utsläpp av koldioxid eller metan hålls uppe. Det motverkar slöseri och stimulerar bättre teknik.

Svenska valrörelsen 2022 hade stora inslag av att kortsiktigt missnöje piskades upp mot det klimatmässigt angelägna. Följden kan bli att det blir tyngre och svårare att komma vidare med nysatsningar i teknik och med prissättning som håller tillbaka onödiga utsläpp. Detta syns i större skala, och med långt värre effekter, i en rad andra länder, som hos Trumperiets falanger i USA. Att driva något slags kulturkamp mot klimatvetenskap och klimatpolitik är att förvärra för både det egna landet och för människor över hela klotet.

Ett annat stort hinder är att en rad länder, Putinryssland, Saudiaraben och fler därtill, är despotier där det härskande skiktets maktresurser och livsstil till alla delar betalas med olje- eller gasmiljarder. Sådana regimer kommer inte att understödja – utan i stället att motarbeta – den övriga världens ansträngningar att undvika framtida olyckor.

Även länder som på senare år snabbt ökat sin koleldning, däribland Indien och Kina, står nu inför att deras livsmedelsproduktion och livsmiljö kan skadas mycket svårt om utvecklingen går vidare i nuvarande takt och riktning. Den insikten behöver tränga igenom. Detta blir inte blir lätt på de håll där de styrande är mer intresserade av att hårt kontrollera sina undersåtar än av att kontrollera sina utsläpp.