Runt om i landet sätter politiker från Moderaterna till Vänsterpartiet samt flera tunga fackförbund och organisationer ned foten. De motsätter sig införandet av en angiverilag.
Dir. 2023:126. Det låter inte direkt som något sprängstoff. Inte heller namnet: Tilläggsdirektiv till Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet. Men insmuget i direktivet finns en av de mest brännande frågorna i svensk samhällsdebatt just nu: frågan om angiveri.
Fast regeringen kallar det naturligtvis inte så. Den benämner det i stället ”ett utökat informationsutbyte” […] ”där kommuner och myndigheter inom ramen för sin verksamhet informerar Migrationsverket eller Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd.”
Förslaget fanns redan med i Tidöavtalet och har sedan dess vållat debatt. I slutet av augusti hade mer än hälften av regionerna (12 av 21) motsatt sig det. (Region Sörmland har inte fattat något beslut än.)
Regionerna är inte ensamma. Flera kommuner, fackföreningar och organisationer har också tagit skarpt avstånd från förslaget. Men det finns också de som ställer sig bakom. Eskilstunas kommunstyrelseordförande, Jimmy Jansson (S) välkomnar exempelvis en utredning.
Trots att motståndet mot förslaget är ovanligt starkt och entydigt väljer regeringen att gå vidare med det. Lojaliteten mot Tidöavtalet väger tyngre.
Frågan är dock hur en angiverilag skulle kunna utformas. Redan i direktivet flaggas det för att det kan behöva göras undantag för sjukvård och skola. Utredarens förslag ska exempelvis vara förenliga ”med internationella regler och konventioner som Sverige har åtagit sig att följa (band annat Europakonventionen och barnkonventionen) där barnets rätt till utbildning slås fast.”
I direktivet öppnas det också för att andra situationer och yrkesgrupper ska kunna undantas. ”Det kan vara fråga om situationer där informationsplikten skulle strida mot ömmande värden.”
Men undantagen blir ändå inte många. I direktivet går även att läsa att utredaren ska ”bedöma hur regleringen ska utformas och vilka situationer som ska undantas.”
Hur utredaren ska klara avvägningen mellan potentiella ömmande värden och en lista med tydliga undantag är dock svårt att se.
Frågan är också hur utredaren kommer att tolka meningen: ”I uppdraget ligger också att undersöka vilka eventuella konsekvenser det skulle kunna få om en informationsskyldighet inte efterlevs.”
Ska utredaren ta fram förslag på hur enskilda medarbetare ska ”straffas”, ska dennes chef få ta stöten eller handlar det om deras arbetsgivare: regionerna och kommunerna?
Oavsett vem eller vilka det blir behöver angiverisystemet i så fall vidgas för att sanktionerna ska bli effektiva. Kollegor skulle bli skyldiga att anmäla den som inte följt sin plikt att anmäla en papperslös person. Den typen av system har förekommit förr och förekommer än i dag i länder vi inte kallar demokratiska. Vill Sverige verkligen ansluta sig till dem?