Larmen om grava missförhållanden såsom fysiskt våld, kränkningar och sexuella övergrepp på Statens institutionsstyrelses (SiS) särskilda ungdomshem har duggat tätt under decennier. Enbart i år har både Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) och Justitieombudsmannen (Jo) riktat skarp kritik mot SiS verksamhet. SiS ledning lovar återkommande bot och bättring, men hittills har löftena inte infriats.

På SiS-hemmen tvångsplaceras barn och unga som bedöms ha omfattande psykosocial problematik. Det rör sig om personer med skilda och ofta komplexa kombinationer av problem som kan innefatta kriminalitet, psykisk ohälsa och missbruk. 

I en ny rapport som tagits fram på uppdrag av Barnrättsbyrån och World Childhood Foundation undersöks det hur vanligt det är med sexuella övergrepp och kränkningar på SiS-hemmen. 

Av rapporten framgår det att det mellan januari 2019 och maj 2022 gjorts 209 inrapporteringar – i snitt fem i månaden – av händelser, anmälningar eller klagomål. Det handlar om allt från att anställda har tafsat på barn och unga till fullbordade våldtäkter. 

Den vanligaste förövaren som pekas ut i anmälningarna är manliga anställda och det är framför allt flickor, som utgör en minoritet på SiS-hemmen, som utsätts för övergreppen. 

Förekomsten av dokumenterade händelser och klagomål är ojämnt fördelade mellan SiS-hemmen. Endast ett av 21 hem saknar helt anmälningar. 

Rapporten slår fast att den typ av institutionsmiljö som SiS-hemmen utgör ökar risken för övergrepp. 

Det går dock att påverka de organisatoriska förutsättningarna, och den kultur och miljö som råder på SiS-hemmen så att risken för övergrepp minimeras. Det är ett arbete som man uppenbarligen misslyckats med. 

Barnrättsbyrån konstaterar att innehållet i rapporten ger en tydlig bild av en myndighet som inte tar barns berättelser på allvar. Personalens rättigheter och arbetsgivarperspektivet prioriteras ofta högre än barns säkerhet. Det är inte svårt att hålla med. 

Det gör till och med SiS generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark, I en kommentar till rapporten säger hon: ”Jag blir både arg, frustrerad och ledsen. Det är allvarligt det som rapporten pekar på […]. Vi behöver ta varje barns upplevelse på största allvar. Det har vi bevisligen inte klarat av. Jag kommer göra allt som jag kan för att inga fler barn ska utsättas för övergrepp på SiS”, säger hon.

Det tar visserligen tid att ändra en kultur som satt sig i väggarna. Men SiS har haft åratal på sig att vända utvecklingen utan framgång. Sköra barn och unga med omfattande problematik får inte den hjälp och stöd de behöver. Inte sällan förvärras deras problematik under tiden i SiS-hemmet. Då räcker det inte att lova att göra sitt bästa. Då måste man se till att förändringen faktiskt sker.