Nyamko Sabunis (L) ställningstagande mot en fortsättning av Januariavtalet i en TT-intervju i julhelgen togs här och där emot som en nyhet. Det borde det inte vara. Om hon hade fått bestämma själv hade Liberalerna redan lämnat avtalet och lierat sig med det blåbruna blocket.

Men hennes parti sätter gränser. En betydande del ville inte delta i Januariavtalet, utan föredrog en regering som leddes av Ulf Kristersson (M) och förlitade sig på stöd från Sverigedemokraterna. Men denna riktning var i minoritet. Två tredjedelar av Liberalernas partiråd röstade i januari 2019 för att bilda regeringsunderlag med S, MP och C.

Inte desto mindre valdes ett halvår senare denna partiledare. Det skulle nog lösa sig, tycks tankegången ha varit. Januariavtalet var ett faktum och Sabuni hade ju sagt att hon skulle hedra det.

Men det har inte löst sig. Det handlar inte bara om huruvida Liberalerna förblir part i avtalet under denna mandatperiod. En viktigare fråga är hur partiet ser på själva grunden för detta samarbete – på naturliga och onaturliga allianser, relevanta politiska skiljelinjer och gränser.

Här framstår det allt tydligare att Nyamko Sabunis syn strider mot det som länge varit partiets grundläggande värderingar. I tydlig kontrast till företrädaren Jan Björklund försöker hon sudda ut den helt avgörande gränsen mellan den organiserade liberalismen och den uttalade och långtgående anti-liberalismen.

Sabuni har beskrivit sitt parti som en del av en högermajoritet i riksdagen, som underförstått omfattar SD. Hon undviker att kritisera Moderaterna och talar i stället diffust om en värdegemenskap med M, utan att låtsas om det partiets glidning mot och omfamning av SD. Samtidigt framhäver Sabuni åsiktsskillnader i enskilda frågor gentemot S och MP, med det uppenbara syftet att sätta bilden av att det är där som den enda relevanta politiska skiljelinjen går.

I TT-intervjun upprepade Sabuni också en manöver som fanns med i hennes jultal häromveckan. ”Liberalerna vinner inte kampen för ett bättre Sverige genom att isolera våra motståndare. Vi vinner kampen genom att lösa samhällsproblemen på riktigt”, sade hon i talet.

Det är ett vanligt argument till höger. SD:s återkommande angrepp på minoriteter, partiets allianser med utländska autokrater och putinister, anses inte ingå i begreppet samhällsproblem. Motståndet mot SD framställs i sin tur som dekorativt snobberi som förhindrar lösningen av samhällsproblem ”på riktigt”.

Liberaler bör inte acceptera denna problemförvrängning. Misstänkliggörande av människor på grund av deras ursprung eller tro, och underblåsande av fördomar, är ett av de mest tidlösa samhällsproblemen. Kampen mot det handlar inte om isolering av någon, utan om konsekvent kritik mot den övergripande ideologin bakom.

Den typen av kritik är inte möjlig för den som samarbetar med och vill bygga sin regeringsmakt på samma krafter. Det är därför Moderaternas och Kristdemokraternas kritik mot SD har upphört. Av samma skäl kunde Annie Lööf (C) i sin TT-intervju tala klarspråk om SD:s främlingsfientlighet medan Sabuni alltid glider undan. 

Hennes otydlighet mot intoleransen är ovärdig ett liberalt parti.