Avtalsparterna borde kunna undvika vårdens sommarkriser

Sommartid i vården. Arbetsgivar- och fackorganisationer borde se till att underlätta semesterplaneringen och göra slut på kaosartade huggsexor om bonus för förskjutna semestrar.

Sommartid i vården. Arbetsgivar- och fackorganisationer borde se till att underlätta semesterplaneringen och göra slut på kaosartade huggsexor om bonus för förskjutna semestrar.

Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Ledare2022-07-19 20:30
Detta är en ledare. Strengnäs Tidning är en liberal tidning.

Nu är det sommar igen, som varje år. Och semestertid. Men varför är det fortfarande mer eller mindre krisartat, och årlig ekonomisk huggsexa, för att få ihop semesterscheman i en del vårdyrken?

Patienterna och deras anhöriga, liksom den övriga allmänheten, borde kunna ställa högre krav – på dem som borde ha rett ut frågan för länge sedan. För alla vårdyrkena finns kollektivavtal. Det finns organisationer för arbetsgivarna, för de privata och för de offentliga i regioner och kommuner. För samtliga berörda personalgrupper finns avtalsslutande fackförbund. I en del lägen brukar några av dem vara skapligt bra på att synas och höras.

Men varför har de inte gjort jobbet? Varför har de inte åstadkommit spelregler och ersättningsnormer som fördelar semesterutläggningen jämnare – och ser till att de som gör uppoffringar för sommarverksamheten också får så bra påslag att det är skäligt – och gör att bemanningen sker smidigt?

Det har varit ett par pandemiår, då mycket varit ur gängorna. Att facken och arbetsgivarna just under de åren skulle ha haft tid att få till en fungerande avtalsreglering som underlättar semesterplaneringen och patienternas vårdkontinuitet? Nej, det skulle ha varit att begära för mycket.

Men problemet hade blivit mångårigt långt innan Covid-viruset gjorde entré. Viruset är inte längre en ursäkt. Det behövs bättre stöd för dem som sliter med att pussla ihop scheman.

Det är klart att det inte är en lätt uppgift att få kollektivavtalen att öka möjligheterna att sprida semestrar, och att å andra sidan lägga fast normer som gör att betalningen för detta blir förutsebar och tillräckligt bra. Men det är inte för lätta uppgifter som det finns avtalsparter och kollektivavtal. Något som också behövs är en gemensam vilja att lösa frågor så att verksamhetens huvuduppgifter inte sköts illa. Vården är inte den enda sektor där personal med speciella kunskaper behöver fördela sina semestrar med hänsyn till produktionen.

I processindustrier med kontinuerlig drift är det aldrig tal om årligen återkommande semesterkriser. Hade det varit IF Metall och Teknikföretagen som skött frågorna hade de förmodligen varit lösta sedan länge och utan att det hörts mycket om saken i det övriga samhället.

Dessvärre är det väl så att det för dem som kan dra en del vinstlotter blir lukrativt med ett läge där det väntas, ända tills kris hotar och det lockas med stora premier eller extra bra ersättning för hyrsköterskor eller hyrläkare. En önskan att facket ska undvika att få frågan löst kan då ligga frestande nära.

Men andra sidan av ett sådant beteende är att den vårdpersonal som inte kan delta i spelet om de många tusenlapparna för att sent acceptera en semesterflytt kan komma i kläm. Lönestrukturen får, totalt sett, sämre anpassning till arbetets svårighet och slitsamhet – och till var behovet att rekrytera och behålla folk är som störst när det inte är sommar.

Kan någon av vårdsektorns arbetsgivar- och personalorganisationer försvara att de inte sedan länge har försökt lösa detta mellan parterna?