Två partier, två politiker och två avgångsbesked. De senaste dagarna har ledande socialdemokrater och miljöpartister haft anledning att rannsaka sig själva och partitopparnas ledaregenskaper.
Det tog ett par dagar efter Skånes partidistrikts krav på hans avgång, men på måndagen framkom det att riksdagsledamoten Jamal El-Haj lämnar Socialdemokraterna och blir politisk vilde – partiets första i riksdagen.
El-Hajs fall gick fort. Länge backades han upp av partiet – om än inte utan viss kritik.
Trots att partiet avrådde honom deltog El-Haj i maj i den Europeiska palestinska konferensen i Malmö, vars arrangörer kunde knytas till terrorgruppen Hamas.
Efter deltagandet tog El-Haj först time out från sitt uppdrag som suppleant i utrikesutskottet, därefter avsade han sig sin plats.
Men han satt, med partiets stöd, kvar i riksdagen.
Kritiken mot honom tilltog under hösten. Men S-ledaren Magdalena Andersson försvarade honom med emfas. Bland annat har hon konstaterat att El-Haj är en fackföreningsman som vigt sitt politiska liv åt att bekämpa Hamas. Under ett replikskifte i riksdagen i november med statsminister Ulf Kristersson (M) där bland annat El-Haj diskuterades hade hon svårt att hålla tillbaka tårarna.
Men i fredags hade tilltron förbytts till sin motsats. Skånes partidistrikt vill inte peka ut en enskild händelse som ledde fram till dages misstro. I stället säger man att det är en samlad bedömning.
Men ett avslöjande i Expressen att Jamal El-Haj försökte påverka ett asylärende för en konservativ imam borde ha inverkat på beslutet.
I helgen konstaterade Magdalena Andersson att hon personligen tappat förtroende för Jamal El-Haj. Att hans agerande skadat partiet. Till TT förklarade hon att hennes ledarskapsfilosofi är enkel. Alla kan fatta dåliga beslut, men inte vid upprepade tillfällen.
Att El-Haj lämnar partiet är därmed inte konstigt, han befinner sig ute i kylan.
Att han väljer att stanna kvar som politisk vilde är däremot något som strider mot den interna partikulturen. Socialdemokraternas gruppledare Lena Hallengren konstaterar att det är ett ”oacceptabelt agerande”.
Hanteringen av Jamal El-Haj påverkar, åtminstone på kort sikt, förtroendet för Anderssons ledarskap. Hon har tidigare inte lika kärnfullt försvarat en enskild ledamot. Den högst befogade kritiken mot honom fick andra företrädare i partiet stå för.
Att detta försvar på någon dag förbytts till ett totalt avståndstagande ger ett märkligt intryck. I synnerhet när hon under flera månader poängterat att El-Haj står över alla misstankar.
Signalen som Andersson skickar är att hon som ledare endast har två lägen. Antingen är du inne i värmen eller totalt ute i kylan. Goda ledare har fler nyanser än så.
Till skillnad frånJamal El-Haj fattade Miljöpartiets ena språkrör Märta Stenevi själv beslutet att avgå i fredags. Men i likhet med El-Haj hade hon efter hösten fastnat i en omöjlig situation.
Stenevi gjorde en raketkarriär i sitt parti. Hon blev medlem så sent som 2012. Nio år senare blev hon vald i till språkrör.
Stenevi meddelade sin avgång samtidigt som en intern rapport om arbetsmiljön på partiets riksdagskansli skulle presenteras för partistyrelsen.
Det är inte svårt att dra slutsatsen att det var ett tungt vägande skäl för hennes beslut att avgå.
Under hösten skrev media om att nära medarbetare till Märta Stenevi beskrev arbetsmiljön på Miljöpartiets riksdagskansli som ”ohållbar”. Det talades om ”toxisk toppstyrning”. Att Stenevi inte – som språkrör förväntas göra – arbetat för att uppfylla de prioriteringar som beslutats av partistyrelsen. I stället ska hon ha försökt att styra partiet åt det håll hon själv tyckte var rätt. (DN 21/10).
Märta Stenevi har helt enkelt pekat åt ett håll med hela handen – i enlighet med en ledarstil som hon själv beskriver är ”traditionellt manlig” och ”rak och tydlig”. Hon har också konstaterat att hennes sätt att leda kan göra omgivningen ”orolig”.
Men den starka ledaren har inte en självklar plats i MP, ett parti där till och med partiledarskapet är delat. Det borde Stenevi själv ha förstått.
Märta Stenevis ledarstil är inte det enda skälet bakom hennes avgång. Övergången mellan de manliga språkrören Per Bolund och Daniel Helldén var inte smärtfri.
Hösten och början av vintern blev därför tung – både jobbmässigt och privat— och Märta Stenevi sjukskrevs i mitten av januari. Under sjukskrivningen har hon kommit fram till att hon just nu inte kan vara den ledare som partiet behöver, därav avgångsbeskedet.
Nu inleds rekryteringen av ett nytt kvinnligt språkrör. I Miljöpartiet brukar det inte vara svårt att hitta kandidater. Men att hitta kandidaten som går genom rutan, och når fram till väljarna – samtidigt som hon förstår den interna partikulturen och kan vara med och mejsla fram framtidens politik – är inte lätt.