Sverige är fullt av ideella föreningar, omkring 160 000, men både antalet föreningar och medlemsantalet hos dem är nedåtgående. Många vill inte åta sig ett uppdrag och det blir därför svårt att få ihop en styrelse och revisorer, vilket måste finnas för att en förening ska kunna fungera.

Att vara kassör i till exempel en hembygdsförening kan tyckas vara enkelt för den som har ett hum om vad debet och kredit är. Men för en nyvald kassör är de första kontakterna med banken närmast en mardröm. Stadgar och årsmötesprotokoll är kanske inte så svårt, men det kräver många byråkratiska moment och personliga besök på banken för att den nya kassören ska få tillgång till föreningens konto med allt vad därtill hör.

Många små föreningar har vissa publika aktiviteter med inträdesavgift eller försäljning av fika. Då kommer problemet med hur man ska ta betalt av de besökande. Kontant betalning är kanske smidigt, men när pengarna sedan ska sättas in på föreningens konto blir det genast besvärligt. För bankerna hanterar knappt kontanter numera. Om de mot förmodan gör det kostar det en ganska rejäl slant för en liten förening. 

Det finns förment prisvärda “paket” för föreningar, men de bygger på de bankpaket som företag använder och behoven är knappast desamma. Ska föreningen skaffa ett bankkort för inköp tillkommer en årsavgift som kan överstiga behovet. Swish är praktiskt, men där tar banken förutom årsavgift också betalt per gång som någon swishar till föreningen.

Det finns föreningar som försöker komma runt problemen genom att styrelsen “växlar in” kontanter och därefter swishar föreningen samma summa. Då slipper åtminstone den stackars kassören hitta tid att gå till banken och sätta in kontanterna. Men frågan är om det kan räknas som penningtvätt och det försöker banker undvika. 

De lagar, regler och rutiner som styr bankernas ageranden riskerar leda till en osäker kontanthantering – och i förlängningen bidra till föreningsdöden. Vem vill ta uppdrag om man måste stånga sin panna blodig mot banken? Varken regering, riksdag eller banker verkar ta hänsyn till att det ideella arbetet sker på fritiden.

Banker ska motverka penningtvätt, men om det i andra änden innebär att det svenska föreningslivet monteras ner är det varningsflaggor som politikerna måste ta på allvar. Problemen är tyvärr inte tillräckligt kända, vilket beror på att de ideellt arbetande personerna inte har ork över att också klaga hos politiker.

Att varningsklockorna för föreningslivet inte ringer högre beror sannolikt också på att många av de aktiva i föreningslivet är äldre. De har tiden att sköta uppdrag även om det innebär besök på banken mitt på dagen. Ska Sverige fortsätta ha ett aktivt civilsamhälle med många aktiva kräver det en ökad förståelse för föreningslivets villkor.

Politiker på alla nivåer behöver ta ansvar för att bankerna får kunskap om föreningarnas arbete och underlätta för dem. Inte bråka med små föreningar som gör ett viktigt arbete i det lokala samhället.