"Thaimout" kallas nyordet. Att ta sina skolpliktiga barn ur skolan för att resa utomlands, ofta en längre tid. Just detta har debatterats flitigt här och där den senaste månaden.
Fler och fler kommuner säger stopp och nej till att bevilja föräldrar (och deras barn) långledigt från skolan. De föräldrar som, trots ett nej, sjukanmält sitt barn och ändå rest utomlands har i en del fall sedan hotats med vite. Ramaskriet från föräldrarna var ett faktum.
Förespråkare för "thaimout" menar att tekniken nu gjort fler jobb platsoberoende. Därför menar de att dagens skolplikt – som de anser vara föråldrad – behöver uppdateras så att det är möjligt för föräldrar att ta med sina barn till andra delar av världen. Thailand är ett återkommande exempel på destination, där förespråkarna menat på att deras barn kunnat få en svensk undervisning. Flera av dem menar sig vilja lämna det så kallade "ekorrhjulet" – den gråa vardagen i Sverige fylld med "måsten".
Det är rätt att tiderna förändras. Fler och fler yrken kan utföras på distans. Det är ett resultat av den tekniska utvecklingen värd att bygga vidare på. Arbetsgivare som söker personal kan söka i en mycket större pool av kompetens, och behöver inte förlita sig på att folk kan tänka sig flytta eller redan bor i närheten av företaget. Det kan också innebära större friheter och mer flexibilitet för människor när jobbet blir mer platsoberoende.
Men betyder det att föräldrar bör få ta barn, pick och pack och fly vintermörkret hur som helst? Knappast.
Redan i dag har eleverna väldigt lite tid i skolan. Av årets 365 dagar sitter de enbart i skolbänken 178 dagar. Det är inte ens hälften av årets dagar. Resten av tiden är det helg, lov, sommarledighet. Föräldrarna kan lika gärna välja någon av dessa tidpunkter att resa iväg på. Ja, det kan finnas undantag där det kan finnas goda skäl att bevilja ledighet från skolan längre än tio dagar. Men om det blir en längre tidsperiod innebär det att eleven riskerar att hamna flera veckor efter i studierna.
Den riktigt långa frånvaron är problematisk. Ja, det kan finnas fungerande undervisning (till och med svenska skolor) i destinationslandet som gör att problemen dämpas något. Men, som det påpekas i en intervju med läraren Maria Wiman, ställs det ofta krav från skolorna i utlandet på lärarna i Sverige att ha avstämning med familj och elev. Det ökar sin tur arbetsbördan på lärare som redan i dag redan har mycket ansvar. Dessutom behöver det göras ordentliga överlämningar, både vid utresa och hemresa, som stjäl ännu mer tid från lärarnas kärnuppdrag.
Detta innebär ökande risker för betydande hack i barnens skolgång. Hur ska lärarna kunna leverera en sammanhängande undervisning åt barnen när de är borta kanske en fjärdedel av årets skoldagar? Det går inte ihop. Det drabbar inte bara de elever som reser bort. Det stör även undervisningen för övriga barn i klassen.
Till bilden hör även en bredare fråga. Att ta med sina barn till länder med soliga sandstränder är en sak. Det är inte detsamma som att tvinga med sina barn för bortgifte eller till extremistisk omskolning. Sådant har vi sett exempel på. Men allt belyser poängen med skolplikten: Att varje unge ska få en god utbildning och få möjlighet att utvecklas till fria och välfungerande samhällsmedborgare. Oavsett vad deras föräldrar gör för godtyckliga eller skadliga livsbeslut.