Beredskapen behöver vara starkare inför nästa pandemi – som kan bli värre än den som slog till vintern 2020. Det stod klart redan efter några månader. I denna centrala fråga ändras inte heller bilden genom coronakommissionens slutbetänkande i förra veckan.
Bättre beredskapslager behövs av skyddsutrustning och en del läkemedel. En förberedd smittspårningsorganisation bör byggas upp, bemannad med kunnig personal som vanligen arbetar med annat.
Lagstiftning med bland annat karantänmöjligheter, utformad för att klara ett pandemiläge med global smittspridning genom flygtrafik, behöver finnas förberedd. Den ska inte behöva improviseras utan kunna tas i bruk snabbt med riksdagens godkännande.
En pandemi med ett smittsamt och dödligt virus var inget nytt och okänt hot, men hade inte tillräckligt fått prägla beredskap och planering. Det hade varit en för ensidig inriktning på främst influensa och könssjukdomar.
Fast det är inte de här lärdomarna som getts mest uppmärksamhet efter coronakommissionens tre omgångar av betänkanden. Alltför mycket av intresset för kommissionens arbete har utgått från en förväntan att den skulle fastställa en ”skuld” hos smittskyddet, andra myndigheter, kommun- eller regionpolitiker eller ministrar.
Det var mer sådan debatt efter delbetänkandena. Slutbetänkandet är bredare, och har bidragit till att dämpa kraven på att peka ut syndabockar. Helhetsbilden blir mer belyst. Sverige har klarat sig bättre än flertalet jämförbara länder, vad gäller både överdödlighet och samhällsekonomiska påfrestningar.
Det var rätt tänkt att räkna med ett utdraget krisförlopp. Restriktioner måste kunna vara uthålliga. Ekonomiska stimulanser skulle vara ambitiösa, men inte bli för breda utan främst riktas till särskilt drabbade.
Den kritik kommissionen kommer med är främst inriktad på den första vågen av smitta vintern 2020. Det har i efterhand stått klart att en del misstag begicks de allra första veckorna i februari-mars. Bättre fungerande testning av och skarpare karantänrekommendationer för svenska alpresenärer hade kunnat fördröja och begränsa den första omgången av smittspridning.
Kommissionens skuldbeläggning av folkhälsomyndighetens ledning överträder dock gränsen till det orättvisa. Under stor vetenskaplig osäkerhet behövde snabba beslut fattas, om ett nytt virus vars egenskaper först successivt blev mer kända under pandemins förlopp. Domar som fälls sedan efterklokheten infunnit sig bör ta hänsyn till detta.
Något kommissionen på ett välgörande sätt stryker ett streck över är föreställningen att myndigheten, eller regeringen, för att uppnå flockmentalitet skulle ha gått in för att låta smittan spridas, och på så sätt vållat dödsfallen. Så var det inte.
I politiken försökte främst KD-ledaren Ebba Busch på det sättet kleta skuld på politiska motståndare. Efter att själv ha suttit med i månader, och godkänt det som gjordes, påstod hon i tv att man ”med berått mod” låtit dödlig smitta spridas. Detta upprepade hon i riksdagen några månader senare. Förlöpningen var planerad, inte tillfällig. Den var grov. Den var också ogrundad.