Gängkriminalitetens utbredning och påverkan på samhället är den mest brännande politiska frågan just nu och den kan inte bara begränsas till brott och straff.
Svaren från politikens håll för att bekämpa gängen har de senaste åren i första hand handlat om hårdare tag och strängare straff. Även om, och det tål att påpekas, det också finns förslag om ett mer långsiktigt förebyggande arbete.
I debatten om hårdare tag framhålls ofta Danmark som ett föredöme. Vi måste ha danska metoder för svenska brott, som statsminister Ulf Kristersson (M) exempelvis sagt.
Men det danska arbetet har inte bara handlat om hårdare tag. Den danske kriminologen David Sausdal pekar exempelvis på att det också har funnits ett omfattande socialt arbete som förbättrat livet för många av dem som bor i utsatta områden. Han framhåller även en annan faktor som sällan nämns i den svenska politiska debatten. Att den danska polisen har en mycket bättre uppklarningsprocent av de gängrelaterade brotten än den svenska. I Danmark klaras, enligt Sausdal, mer än 80 procent av brotten upp (SVT 28/2).
I Sverige har uppklarningsgraden i stället minskat i takt med att det dödliga skjutvapenvåldet ökat. 2022 släppte polisen en sammanställning som visade att bara en av fyra skjutningar med dödlig utgång lett till fällande dom (SVT 22/1).
Samtidigt har Polisen både fått kraftigt ökade anslag och mer personal. Polisens anslag mellan 2017 och slutet av 2024 ökar med 18,1 miljarder kronor, vilket motsvarar en ökning med 80 procent. Enligt polisens prognos kommer antalet anställda dessutom ha ökat med drygt 10 000 personer mellan 2015–2024.
Trots det finns det brister i polisens ledning och organisation, något som Riksrevisionen pekat på.
Men det är inte detta som huvudsakligen diskuteras bland våra politiker. Rikspolisens ledning, med rikspolischef Anders Thornberg i spetsen, sitter fortfarande säkert.
Det hjälper föga dock att införa strängare straff om inte gärningsmännen åtalas och döms.
Det behövs utan tvekan fler och effektivare verktyg om gängen ska kunna bekämpas. Men man måste noga utreda och betänka varje förslag. Flera av de åtgärder som regeringen nu vill införa innebär en tydlig risk för att medborgarnas fri- och rättigheter begränsas för mycket.
Det senaste exemplet på detta är förslaget om vistelseförbud.
Att dömda kriminella under en viss tid förbjuds att befinna sig på vissa platser – är exempelvis något som polisen efterfrågat (SVT 21/10 2022). Men det förslag som regeringen nu vill genomföra går betydligt längre än så. Enligt förslaget ska vistelseförbud kunna utfärdas utan att en person dömts till påföljd för brott. ”Det kan exempelvis handla om att förbjuda personer med kopplingar till kriminella nätverk att vistas på en viss plats eller att förhindra att personer vistas på en plats där de har skapat otrygghet.”
Förslaget är nu ute på remiss och har mötts av skarp kritik för att vara för luddigt formulerat. Det blir därför rättsosäkert. Inskränkningarna i de enskildas rättigheter går för långt. Eskilstuna kommun konstaterar exempelvis i sitt remissvar att kommunen ser en risk med att syftet med begränsningen av den grundlagsstadgade rörelsefriheten inte är tillräckligt tydligt angivet. Det kan därför såväl leda till kritik kring förslagets grundlagsförenlighet som tillämpningsproblematik.
Ännu skarpare i sin kritik är Institutet för mänskliga rättigheter. En oberoende myndighet som ska främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Institutet avstyrker utredningens förslag i sin nuvarande form i sin helhet.
Vi lever i oroliga tider med stora och uppenbara samhällsutmaningar. Grunderna i vår demokratiska samhällsordning ifrågasätts och utmanas på en rad fronter.
Det är nu som våra grundlagsskydd för fri- och rättigheter prövas. Det är nu som vi måste försvara dem.