I många länder finns parallella skolsystem: Ett privat med skolor som bara de rikaste har råd att skicka sina barn till, och ett för alla andra.
I Sverige finns bara ett system. Visserligen kan både kommuner och fristående aktörer driva skolor, men samtliga finansieras via skatten, friskolor får inte ta ut extra avgifter och alla skolor ska vara lika öppna för alla.
I praktiken finns dock ett par hinder, som gör att en del skolor är mer öppna för vissa elever. En är givetvis placeringen, där många väljer en skola som ligger nära hemmet eftersom det är praktiskt, inte minst för de yngre barnen. En annan är enligt vilka kriterier urvalet till skolorna görs om det finns fler sökande än platser.
I dag tillämpar de flesta av de populäraste friskolorna kötid. Det vill säga, barn till föräldrar som är pålästa, förutseende och har bott på ungefär samma plats sedan barnet föddes, har betydligt större chanser att komma in på de välsökta skolorna, än barn till föräldrar som inte är lika välinformerade och som kanske nyligen flyttade till sin nuvarande bostadsort från en annan stad eller ett annat land.
Det här är inget nytt problem. Det har tvärtom påtalats flera gånger. Nu senast av Johanna Jaara Åstrand, ordförande för Lärarförbundet, och Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, som på onsdagen föreslog att kötid ska slopas som urvalskriterium och ersättas av en skolvalsperiod under vilken föräldrar och elever får ange sina önskemål.
Kombinerat med ökade krav på att det offentliga ska tillhandahålla korrekt information, så att föräldrar enklare kan göra välinformerade val, och att urvalet till översökta skolor görs enligt kriterier som kan anses stå relativt fria från socioekonomiskt segregerande effekter, hoppas de att detta ska minska skolsegregationen. (DN Debatt, 26/2)
Det är i sig utmärkta förslag, som delvis finns angivna i Skolkommissionens betänkande från 2017. Kommissionen är dock ännu mer konkret än lärarfacken och förespråkar att platserna till översökta skolor ska lottas ut.
Vidare föreslås ett system med aktivt skolval, alltså att alla vårdnadshavare måste fylla i önskemål för sina barn. Det finns redan i några kommuner, vilket ökar kraven på att ge stöd och information. Här kan man exempelvis titta på Australien som har ett nationellt rankingsystem för sina skolor och kommissionen vill även att det utvecklas ett mått för en skolas bidrag till elevernas kunskapsutveckling.
Men även om både lärarfackens och kommissionens idéer är bra och välbehövliga, ändrar de inte på en sak som ofta glöms i skoldebatten: Ambitionen måste vara att alla skolor ska vara bra skolor.
För skolvalet bör inte i första hand handla om att välja bort något, utan om att välja till något. Den dagen den skola som ligger närmast hemmet inte kan tillgodose barnets rätt till en god utbildning ska den inte finnas kvar som ett dåligt val. Den ska ryckas upp eller läggas ner.