Finns det en högermajoritet i riksdagen? Många anser det. I regel är det folk som vill ha en koalition mellan de tidigare allianspartierna och Sverigedemokraterna. Genom att definiera alla som inte är socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister som ”höger” drar man den politiska skiljelinjen där. Utan att låtsas om de oförenliga värderingarna mellan liberaler och extremnationalister.
Mer anmärkningsvärt är att statsminister Stefan Löfven (S) använde samma uppdelning i sitt jultal som han höll i söndags: ”Det var ett socialdemokratiskt val, att bilda en regering som genomför så mycket socialdemokratisk politik det bara går i ett läge med högermajoritet i riksdagen.”
Löfvens motiv att göra så framgår av det han säger. Socialdemokraternas ledare förklarar för de egna att Januariavtalet var nödvändigt. Allt för många på den kanten vill inte dra de fulla slutsatserna av att S inte längre kan bygga de majoriteter som partiet kunde under den tid då den socialdemokratiska självbilden formades, där S var centrum och andra ideologiskt besläktade småpartier stödhjul.
Som ett försvar mot anklagelser om att han gjorde en dålig förhandling kan Löfven, utan att säga det i klartext, visa att Centern och Liberalerna hade andra alternativ, vilket Socialdemokraterna saknade.
Men detta försvar mot angrepp från vänster gör Januariavtalet mer sårbart för attacker från höger. För om statsministern själv säger att det finns en högermajoritet i riksdagen, varför ska vi ha en annan regering och en annan politik? När det läggs fram på det sättet låter det närmast odemokratiskt.
Och det är inte bara moderater, kristdemokrater och en aningslös näringslivshöger som angriper Januariavtalet från det hållet. Även Nyamko Sabuni (L) pratar, på tvärs mot flertalet i sitt parti, om en riksdagsmajoritet till höger och antyder att det är där hon anser att Liberalerna hör hemma.
Statsministerns återanvändning av det gamla högerspöket, där konservativa och ultranationalister buntas ihop med liberaler, förminskar också faran med SD i en central maktposition och bidrar till att normalisera partiet. Jimmie Åkesson och hans vänner reduceras till en del av en bred politisk rörelse, i stället för att ses som något ovanligt och extremt.
Att hålla dessa figurer borta från makten var ett viktigt motiv bakom Januariavtalet. Men ett lika starkt argument var möjligheten att ta kliv bortom det blocktänkande som har låst svensk politik. Man förenar idéerna – tolerans, mångfald, optimistisk människosyn – med rationalitet och pragmatism, något som överensstämmer med en traditionell svensk självbild.
Varför räds Löfven säga det?