Offentlighetsprincipen, meddelarfrihet, transparens och öppenhet. Det är ofta ord som vi förknippar med svensk offentlig verksamhet. Men är det verkligen så?
Det senaste året har flera stora fackförbund verksamma inom statliga myndigheter, regionerna och kommunerna varnat för en utbredd tystnadskultur.
För ett år sedan slog fackförbundet ST larm om den tystandskultur som finns inom den statliga förvaltningen. En undersökning bland drygt 1 500 personer i statlig tjänst visade att tre av tio är oroliga för att drabbas av repressalier om de framför kritik.
Fler än var femte av de svarande har avstått från att framföra kritik eller slå larm om missförhållanden och var tionde har blivit uppmanad att inte lämna ut information som är negativ för den myndighet de jobbar på.
Förbundsordföranden för ST, Britta Lejon, konstaterade att ”utvecklingen mot en förvaltning som tar efter näringslivets arbetssätt och fokuserar alltmer på ekonomiska resultat är skadlig för den demokratiska insynen.”
I oktober konstaterade Läkarförbundet på basis av en av sin arbetsmiljöenkät att det finns en tystnadskultur bland läkare. Drygt en av sex läkare uppger att de inte vågar framföra kritik till ledningen. Tystnadskulturen är dock lite mer utbredd i den offentliga sektorn än i den privata.
Läkarförbundets ordförande Sofia Rydgren Stale konstaterade att tystnadskulturen har ett pris i form av sämre arbetsmiljö och ökade risker för bristande patientsäkerhet.
Även i lärarkåren finns en utbredd tystnadskultur konstaterar Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund i en ny rapport (6/12). Fler än 6 000 lärare, i kommunal och privat regi från förskola till vuxenutbildning, har svarat på förbundens enkät. Bland de svarande uppger närmare fyra av tio lärare att det råder en tystnadskultur i ganska eller mycket stor utsträckning på deras arbetsplats.
Var tionde lärare som arbetar inom vinstdrivande och kommunal verksamhet svarar att de känner en rädsla att öppet prata om problem som finns på arbetsplatsen. Problemet är störst inom de vinstdrivna friskolorna, men kommunala skolor har nästan lika stora problem.
Lärarförbunden konstaterar att det finns flera skäl till att tystandskulturer växer fram. Konkurrensen om skolpengen framhålls dock som en viktig faktor.
Bland de statliga myndigheterna, i regionerna och i kommunerna blir medarbetarna allt tystare och det finns skäl till oro. Tillåts missförhållanden växa till sig får vi sämre undervisning, sjukvård och samhällsservice. Det förlorar vi alla på.
Hos de statliga myndigheterna och i skolan verkar ett överdrivet marknadstänkande ligga bakom en stor del av problemen. Men i grund och botten handlar det i mångt och mycket om bristande ledarskap. Om en arbetsmiljökultur som prioriterar fel frågor.
Det behövs uppenbarligen ett ordentligt kompetenslyft bland chefer om de regler om meddelarfrihet och offentlighet som redan gäller. Ansvariga politiker behöver ge tydliga signaler och riktlinjer om att medarbetarnas kritik aldrig får tystas. För att det ska ske kan det behövas ny lagstiftning. Men framför allt behövs en insikt om vem man ytterst har som uppdragsgivare – medborgarna.