Det finns frågor där politiker inte får darra på manschetterna. Det rör inte minst frågor om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Men försvaret av dem är inte självklart – inte ens för landets statsminister Ulf Kristersson (M).
Hans krumbuktande uttalanden om vår grundlagsskyddade yttrandefrihet de senaste veckorna lämnar mycket att önska.
Yttrandefriheten intar en särställning bland de övriga mänskliga fri- och rättigheterna, eftersom den är en viktig garant för att de övriga rättigheterna ska respekteras. Så längre vi har yttrandefrihet har vi möjligheten att slå larm när övergrepp och kränkningar sker. Därför ska man vara vaksam när det kommer krav på att den ska begränsas.
Yttrandefriheten går visserligen att inskränka så länge det finns stöd i lag, ett legitimt syfte och begränsningen är proportionerlig till sitt syfte. Därför kan exempelvis en ansökan om en protest nekas tillstånd av polisen.
Men inskränkningarna ska vara väl avvägda undantag. Börjar man nagga yttrandefriheten i kanten hamnar man lätt på ett sluttande plan.
Den som försvarar yttrandefriheten behöver därför redan från början ställa in sig på att det kommer att kräva ett ovillkorligt försvar av det som man själv tycker är korkat eller osmakligt. Det hela kan sammanfattas av ett citat som ofta felaktigt tillskrivs Voltaire: Jag håller inte med om din åsikt, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det."
Det är här som Kristersson och flera andra politiker villat bort sig i retoriken de senaste veckorna. De har slagit ned på det olämpliga i att hänga upp en docka av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och att elda upp en koran utanför Turkiets ambassad. Lite pliktskyldigt har de också nämnt att den här typen av ageranden är lagliga i Sverige.
Tyngdpunkten i argumentationen har dock legat på urskuldandet i ett försök att gjuta olja på vågorna i våra relationer med Turkiet. Med andra ord låter de kortsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska behov gå före det långsiktiga försvaret av yttrandefriheten.
Det kan visserligen tyckas som en rationell prioritering just nu när godkännande av vår Natoansökan ligger i vågskålen. Men försvaret av våra mänskliga fri- och rättigheter är inget man ska dagtinga med.
Värnar man mänskliga fri och rättigheter det vill säga ytterst vårt demokratiska samhälle måste man vara beredd att betala ett pris. I den enskilda frågan kan detta pris förefalla vara alltför högt samtidigt som kostnaden för att glida på målet, som Kristersson och andra gjort de senaste veckorna, ter sig som försumligt.
Men varje gång man backar så lite som en tum visar man omvärlden att det går att begränsa vår yttrandefrihet – allt andra stater behöver göra är att skrika och hota. En liten inskränkning leder lätt till flera. Till slut finns det inte mycket kvar av vår yttrandefrihet och ingen har längre rätt att protestera.