Var och en förfogar över sina organ och det gäller oavsett om man lever eller är död. Men förfoga innebär inte bara rätten att behålla. Det betyder rätten att bestämma vad som ska kunna hända, exempelvis med organen, när man inte längre behöver dem.
Därför har Sverige ett donationsregister. Den som känner att den vill donera sina organ efter döden kan med några enkla knapptryck skriva in önskemålet digitalt. Samma sak gäller den som inte vill. Det går även utmärkt att "bara" meddela sina anhöriga eller fylla i ett donationskort.
Så långt är allt enkelt. Det svåra är att många inte tar aktiv ställning. Bara cirka 15 procent har kryssat i ja eller nej i donationsregistret, trots att runt 85 procent säger sig vara positiva till organdonation, vilket leder till att efterlevande mitt i sorgen kan tvingas ta ställning till den avlidnes vilja utan att ha svart på vitt vad som är rätt.
Nu vill flera partier ändra på det. Under sina partikongresser i november kommer både Kristdemokraterna och Liberalerna att diskutera införande av ett omvänt donationsregister, där alla över 18 år är inskrivna om man inte aktivt har gått ur. En liknande linje förespråkas redan av Centern och Vänsterpartiet.
Förutsatt att information om nyordningen går ut brett och återkommer med jämna mellanrum, samtidigt som det räcker att knappa in sitt nej på en hemsida eller meddela en anhörig, är det rätt väg framåt. Den 1 oktober fanns behov av 890 organ, och i snitt dör nästan en person i veckan eftersom det saknas exempelvis njurar, hjärtan och lungor.
För trots att svenskar har den mest positiva attityden till organdonation i världen, ligger vi lågt i antal avlidna donatorer per miljon invånare. I Sverige är siffran 17,72, vilket kan jämföras med Spaniens 48,0, Kroatiens 41,20 och Portugals 33,63.
Gapet mellan Sverige och Spanien kommer dock inte att slutas bara för att registerförslaget blir verklighet. En av orsakerna till Spaniens höga tal är att de har en annan lagstiftning än vi för hur en människa ska ha avlidit för att sjukvården ska få ta organ. Spanien har även ett arbetssätt som gör att potentiella organdonatorer lokaliseras snabbt på sjukhusen.
Därför bör Sverige, förutom att ändra på ordningen i donationsregistret, titta mer på regelverken i länder där fler organ transplanteras, vilket inte är samma sak som att dessa länders lagstiftning nödvändigtvis ska implementeras rakt av. Olika länder kan ha olika syn på etik, men varje sätt att rädda liv måste övervägas innan det förkastas.
Dessutom finns det en sak som svensk sjukvård kan göra här och nu: Påbörja en översyn om varför de regionala skillnaderna är så pass stora. Medan det doneras mest i syd och kring Göteborgsområdet är siffrorna i norr långt under rikssnittet.
Det betyder att fler organ bör kunna tas tillvara, redan med nuvarande lagstiftning.