Ett litet, lokalt och – kan det först tyckas – inte så märkligt bygglovsärende, i Katrineholm. Beslutet blev också som det skulle. SKF fick kommunalt klartecken för sin tillbyggnad.
Bygg- och miljönämnden gjorde rätt. Men frågan var en lokal påminnelse om ett växande samhällsproblem – besvärande ofta är det tillståndsprövningar som kan fördröja eller hindra det som är angeläget och helst bör göras snabbt.
I Katrineholm behövde de kommunalt förtroendevalda (utom MP) gå emot ett tjänstemannaförslag från förvaltningen, som ville vägra SKF bygglovet. Som framgått på nyhetsplats i Katrineholms-Kuriren är SKF:s fabriksanläggning sedan länge upp till 24 meter hög. Det som nu behöver byggas på en del av fabrikstomten är 21,5 meter. Stadsplanen – över 50 år gammal – anger 12 meter som största byggnadshöjd.
Enligt tjänstemannaförslaget – och MP-ledamoten – borde SKF få invänta en stadsplaneändring, med en risk för överklaganden och andra fördröjningar. Men nämnden har möjlighet att för åtgärder med mindre följder ge bygglov ändå. Detta ändrar inte alls på något viktigt i Katrineholms stadsplanering. Betydelsen är snarast nämnden underlättar att det fortsätter som det länge varit i Katrineholm, att SKF har tillverkning där.
Tyvärr är det ofta det inte går så här lätt. Vindkraftverk fälls av kommunala veton sent i investeringsprocessen, efter att det gått åratal med arbete och planeringskostnader. En angelägen kraftledning kan ta ett årtionde att få fram till själva bygget. Så kan vi inte ha det när vår del av den stora klimatomställningen hänger på att elanvändningen ökas till bortåt det dubbla.
LKAB fick i våras avslag på sin planerade storinvestering i underjordsgruvan i Kiruna. Orsaken var inte något obeaktat miljöproblem. Men en delgivning till några -husägare hade inte skett med rätt sorts kallelse. Där fanns ingen säkerhetsventil, med en nämnd av förtroendevalda som kunde lägga det obetydliga åt sidan och, som i Katrineholm, ge tillståndet. De som såg till att LKAB fick börja om med ny ansökan var en domstol, på nivå som en hovrätt.
När ett företag, statligt eller privat, vill få till ett kärnkraftverk, en stor vindenergipark eller en gruva för metaller eller mineraler som hör ihop med klimatpolitiken? Ska det ta flera år mer än nödvändigt, och kanske haka upp sig på någon sidofråga?
Tillståndsprocesser för byggplanering och bedömning av miljörisker behövs. Men det blir riskabelt med lagparagrafer som ensidigt betonar en målkonflikts ena sida. Avgöranden i domstolar ger inte någon tillräcklig möjlighet till politisk avvägning mellan klimatpolitik och stadsplane- eller naturvårdsskäl. De möjligheter som finns för att avvägningarna i stora ärenden med betydande målkonflikter görs av regeringen behöver utnyttjas. Inte för att förhala, utan för att snabbare nå beslut.
Att även klimatpolitiken verkligen kan beaktas, och vid behov få väga tyngst, behöver arbetas in bättre i Miljöbalken och i en del andra lagar. Den kommande mandatperioden lär detta höra till de viktigare lagstiftningsfrågorna.