Under tisdagen gick 2 000 av Vårdförbundets medlemmar i fem regioner ut i strejk. Det är nästan tjugo år sedan sist: 2008 strejkade 10 000 av förbundets medlemmar i sex veckor.
Region Sörmland omfattas av den övertidsblockad som pågått sedan slutet av april – men inte av strejken.
I grund och botten handlar konflikten om arbetsmiljö och arbetsvillkor. Vårdförbundet vill bland annat ha kortare arbetstid för att medlemmarna ska orka ett helt arbetsliv. Arbetsgivarna (regionerna) säger nej och säger att det blir för dyrt. Huruvida förkortade arbetstider är rätt åtgärd för att förbättra arbetsmiljön kan diskuteras.
Men då riskerar man att fastna i detaljer. För grundproblemet är arbetsgivarnas ointresse – för att inte säga ovilja – att åtgärda samtliga arbetsmiljöbrister i vården.
Det tycks i stället som regionerna fortfarande utgår från att de vårdutbildade kommer att söka sig till dem – hur de än agerar som arbetsgivare.
Men det kommer de inte att göra.
Många sjuksköterskor har till exempel år efter år förklarat att arbetsmiljön är en avgörande orsak till att de lämnat sina fasta anställningar på sjukhusen och börjat jobba som hyrsyrror på bemanningsföretagen.
Men regionerna frågade sig inte varför allt fler föredrog bemanningsföretagen som arbetsgivare – i stället löste de problemet genom att införa ett hyrstopp. Roten till det onda: arbetsmiljöproblemen brydde de sig inte om att fixa.
Inte heller verkar de fråga sig var deras personal tar vägen när de säger upp sig. För det är inte bara till bemanningsföretagen sjuksköterskorna söker sig till. Många lämnar vården helt och hållet.
Nationella vårdkompetensrådet har på regeringens uppdrag tagit fram ett förslag till en nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Den visar bland mycket annat ”att det finns legitimerad vårdpersonal att tillgå i Sverige – men långt ifrån alla är sysselsatta i sin yrkesroll.”
2021 – mitt under pandemin – jobbade drygt 13 000 sjuksköterskor, enligt rådet, med något annat. En av orsakerna uppges vara bristande arbetsförhållanden.
Och det blir dyrt för hela samhället. Enligt Nationella vårdkompetensrådets beräkningar motsvarar denna kompetensförlust en uppskattad samhällskostnad på 5,5 miljarder kronor. Till det får man lägga kostnaden för krossade framtidsdrömmar, som inte går att mäta i kronor och ören.
För vilken annan bransch som helst skulle detta vara oacceptabelt, men för sjukvården som redan har svårt att rekrytera är det rena katastrofen.
Val får konsekvenser. Fortsätter regionerna på samma väg som nu, kommer de varken att kunna rekrytera eller behålla sin personal.
Eller som Nationella vårdkompetensrådets ordförande Ann-Marie Wennberg Larkö konstaterar: ”Lösningen är inte att utbilda fler som sedan väljer att lämna, utan i stället att arbeta systematiskt med arbetsmiljön.”
Alla vet det, men ingen omsätter kunskapen i handling. Därför har en strejk brutit ut. Därför kommer vårdpersonalen fortsätta att lämna regionerna.