I regionvalet har Vård för Pengarna (VfP) sedan 2018 bytt profil, inte i sina argument men i listans personsammansättning.

Delvis liknande partier finns på några fler håll. Som i Sörmland har de tidvis ingått i majoritetsstyren. De kan ha grundats när en mindre stad i ett län hotats av någon nedläggning. 

I andra fall har ett ”sjukvårdsparti” främst varit ett personalparti, vanligen med läkare som tongivande. I ett annat län har ett sådant parti i år en lista där så gott som alla kandidater är aktiva eller pensionerade landstingsanställda.

En så utpräglad företrädare för en personalopinion har VfP inte varit. Men det har ändå, trots huvudförankring i Nyköpingsdelen, inte hört till de ortsbundna protestpartierna. Ledande företrädare blev läkaren Jonas Lindeberg. Han har sedan 2018 varit ansvarig för sjukvårdsfrågor i regionstyrelsen – som ju även är hälso- och sjukvårdsnämnd.

Han och den övriga regionmajoriteten med S och V har haft en svår mandatperiod, med pandemi. Som tidigare konstaterats på ledarplats kunde det, med hänsyn till de svåra omständigheterna, ha gått mycket sämre, både medicinskt och ekonomiskt. God hjälp har kommit från breda riksdagsmajoriteter. Vare sig VfP eller andra i regionstyrelsen bör klandras för att allt de tänkt göra inte kunnat genomföras.

Nu slutar den reelle ”partiledaren” Jonas Lindeberg, och årets lista är allt annat än läkardominerad. Där finns en handfull sjuksköterskor, ett par av dem med något så när god placering men de flesta långt ned. Toppkandidaterna och flertalet på listan har helt andra yrken – utanför vårdsektorn.

Det liknar andra partier. Utpräglade personalpartier är dessutom tveksamma, på så sätt att det ibland finns klar motsättning mellan personalkrav och medborgarsynpunkter eller patientbehov. Men det var ändå en poäng med VfP, som öppnade deras väg in i en koalition med S och C, att de bidrog med sakkunskap. Utan Jonas Lindeberg, och utan ersättning för honom, kan det undras vad vitsen med partiet nu är.

Slagord om att nedvärdera regionens alla andra uppgifter, som inte avser vård, har man, helt riktigt, fått släppa. Några tiotal administrativa tjänster har ersatts av andra sådana, med föga verkan på ekonomin. De har en fortsatt kritisk ton mot att de förtroendevalda inte är ännu färre. Men de flesta sådana kostar föga jämfört med läkare och sköterskor.

Det är ingen försvarbar hållning att vilja begränsa eller eliminera lokalt förtroendevaldas kontroll och inflytande – över verksamheter som förbrukar miljarder av skattemedel och har stor betydelse för lokalsamhällena.

I sådan missriktad agitation övertrumfas VfP dessutom i år i hög grad av KD-ledningen under Ebba Busch. Där har linjen en tid varit långtgående centralisering till statligt ämbetsmannavälde i ett fåtal jättedistrikt. Då skulle exempelvis Katrineholm kunna få sitt akutsjukhus nedlagt eller rumphugget, utan att den allmänna rösträtten i länet kan vara en motvikt.

I valrörelsens slutskede har så Ebba Busch trappat upp ännu mer, som hon ofta gör. Nu ska alla förtroendevalda på regionnivå bort. Ska alla övriga regionala frågor också flyttas till ämbetsmannavälde, eller vart ska makten ta vägen?

Det är väl som med den partiledarens fråga om varför polisen underlät att skottskada hundra demonstranter. Verbal förgrovning och provokation är ett medel att bli ljudligast i debatten.

Det finns en del tveksamheter med Vård för Pengarna. Men de är inget mot KD, i att vara ett vårdslöst parti i fråga om sjukvård och regionalt självstyre.