På söndagen genomförde regimen i Belarus ännu en ritual för att upprätthålla diktatorn Aleksandr Lukasjenkos makt. 

För det är vad det är – en kontrollerad föreställning som har få likheter med ett presidentval. Och det handlar inte bara om valfusket under själva röstningen, utan om villkoren för att bedriva politiskt arbete i en diktatur. Regimen har rutinmässigt vägrat vissa kandidater att ställa upp i val. De och andra politiker har genom åren fängslats, tvingats i landsflykt och till och med mördats. Civilsamhället är hårt trängt och medieutrymmet domineras av staten.

Följdriktigt har OSSE inte godkänt ett enda val i Belarus sedan Lukasjenko valdes till president 1994. I år har organisationen inte ens sänt några valobservatörer, eftersom man inte fick någon inbjudan.

Det är viktigt att påminna om detta, med tanke på hur söndagens föreställning skildras i utlandet. Även svenska nyhetsredaktioner har åter gått i fällan, när de framställt denna parodi som en verklig folklig viljeyttring. Den politiska striden i landet framställs gärna som en kamp mellan två jämbördiga sidor, sett till demokratisk legitimitet. 

Det handlar inte bara om den löpande texten i nyhetsmaterialet, utan främst om rubriker, ingresser och bildtexter. Exempelvis hade en TT-artikel, publicerad i många svenska tidningar, varianter av rubriken ”Lukasjenko vinner valet i Belarus”, med hänvisning till regimens påstådda vallokalundersökningar och preliminära röstsiffror. 

En bättre rubrikvariant är en måndagsrubrik i Dagens Nyheter: ”Lukasjenkoregimen biter sig fast – sammandrabbningar i Belarus”.

Det som nu händer i Belarus är samtidigt mycket mer än sammandrabbningar. Sådana, mellan polis och demokratiaktivister, inträffar med jämna mellanrum i landet. De nuvarande protesterna är dock de största sedan Lukasjenkos tidiga auktoritära år på 1990-talet.

Denna sommar har hans utmanare, Svetlana Tichanovskaja, lyckats samla tiotusentals människor till demonstrationer som fortsätter nu när regimen har redovisat sitt ”valresultat”. Tichanovskaja erkänner sig inte besegrad samtidigt som hon manar till lugn. 

Det hindrar inte våld på gatorna. En polisstat vet ingen annan metod än att misshandla och släpa iväg när oliktänkande gör på annat sätt än de blir tillsagda. Enligt regimen hade vid lunchtid på måndagen 3 000 personer gripits. Många har skadats och minst en person har dödats.

Hur långt protesterna bär hänger på de regimkritiska massornas uthållighet. Makthavarna kan hamna i en rävsax, där det enda sättet att få bort demonstrationerna är hård repression. Samtidigt når våldet lätt en punkt där ytterligare upptrappning inte längre fungerar avskräckande utan tvärtom äventyrar regimens ställning. Vi har sett det i land efter land.

Den fria världens agerande är här inte på något sätt avgörande. Men det har betydelse. Demokratier måste göra klart att misshandel och inlåsning av demokratiaktivister kommer att leda till ökad internationell isolering av regeringen i Minsk.

Sedan gäller det att hålla ögonen på Ryssland. Vad gör Vladimir Putin om hans enda riktiga allierade regim i Europa riskerar att falla?