Skolan var länge Liberalernas självklara fråga. De hade idéerna och förslagen och de andra partierna följde efter och anpassade sin politik efter L:s.  

Men nu är det bra tag sedan Liberalerna presenterade nya reformförslag inom skolområdet som fått stort genomslag.  

Det räcker helt enkelt inte att kalla sig för ”Sveriges skolparti”.

Under den här mandatperioden har dock Liberalerna en chans att göra comeback. Utbildningsdepartementet rattas numera av två liberala ministrar: utbildningsminister Mats Persson och skolminister Lotta Edholm. De är två personer med gedigen politisk erfarenhet. Edholm var tidigare skolborgarråd i Stockholms stad i sammanlagt tio år. Persson har visserligen mest sysslat med finans- och skattefrågor under sina år i riksdagen. Men den forskningsansvarige ministern har även hunnit med att disputera i ekonomisk historia. På pappret är de med andra ord en ministerduo som skulle kunna ge avtryck i utbildningspolitiken – från förskolan till forskarutbildningen. 

Hittills har Persson haft en betydligt enklare tid som minister än Edholm. Hon hamnade i hetluften direkt när det framkom att hon satt med i styrelsen för skol- och förskoleföretaget Tellusgruppen och ägde aktier i bolaget. Edholm sålde aktierna och avgick från styrelsen. Men det var en lätt stukad Edholm som inledde sin ministerbana. 

Tiden därefter har präglats av en viss politisk ryckighet från Edholm, som inte verkat vara lika varm i kläderna som en minister med hennes gedigna erfarenhet av skolpolitik borde vara. 

Det saknas inte initiativ. Sedan oktober har skolministern exempelvis föreslagit att det ska bli mindre skärmar och mer läroböcker i skolan, att betyget F ska finnas kvar och att friskoleföretagens vinstutdelning ska regleras.

Den röda tråden mellan dessa förslag – som vid en snabb granskning inte är alltför tydlig – stavas Tidöavtalet.

Avsnittet som rör skolan är inte så långt men fullmatat av förslag. Ska allt hinnas med under mandatperioden behöver departementet skynda på. 

Men vissa förslag kräver lite mer eftertanke. Nyligen meddelade regeringen att den så kallade skolinformationsutredningen inte längre ska utreda möjligheten att införa offentlighetsprincipen på friskolorna (DN 14/2). I stället skulle utredningen få ett tilläggsuppdrag att utreda om en så kallad insynsprincip kan införas.

Uppdraget ligger helt i linje med Tidöavtalet, som slår fast att insynen i friskolor bör garanteras av en insynsprincip, eftersom offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre friskolor. 

Det framgår inte, av avtalet, vad skillnaderna mellan de två principerna skulle bestå av. Lotta Edholm har heller inte kunnat ge en tydlig förklaring. Inte heller ges någon förklaring till varför offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre friskolor. Företrädare för de små friskolorna har tvärtom välkomnat ett införande av principen för alla skolor.

Därför är det bra att Lotta Edholm nu verkar ha ändrat sig och håller alla alternativ öppna. I en debattartikel i Expressen (6/2) skriver hon att utredningen nu ska utreda båda förslagen det vill säga både möjligheten att införa offentlighetsprincipen och insynsprincipen. Alla kort ska upp på bordet och ett fullständigt beredningsunderlag ska fram när insynen i friskolorna ska öka, skriver ministern.

Det är bra. Kallar man sig Sveriges skolparti behöver man göra det som är bra för skolan – inte bara följa Tidöavtalet till punkt och pricka.