Utan välstånd – ingen välfärd. Så ser matematiken ut. Därför kan inte politiker slarva med jobbpolitiken.
Det är en insikt som stärks när man läser den färska rapporten "Olika villkor för etablering" från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Det är en återkommande studie som undersöker hur många personer i Sverige i ung och arbetsför ålder som varken jobbar eller studerar. 2021 var det frågan om nästan 138 000 unga personer mellan 16 och 29 år. Det motsvarar 7,9 procent av alla unga i Sverige.
Innebär det att alla dessa unga människor är bidragstagare?
Nej. De som faller inom MUCF definition är långt ifrån en homogen skara. Omkring 19 000 tar emot kommunalt försörjningsstöd. Det är en siffra som givetvis behöver pressas ned. Särskilt bland unga. De som står utanför arbetsmarknaden under lång tid får allt svårare att ta sig in på den. Ännu svårare är det för de unga vars föräldrar också lever på försörjningsstöd. 9 000 har invandrat det senaste året, och borde givetvis hitta jobb så fort som möjligt, men brister inom språk och kompetens behöver först övervinnas.
Många av dessa unga människor, sisådär 42 700 av dem, är i statliga arbetsmarknadsåtgärder och över 30 000 tar emot sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är alltså ofta frågan om personer med långvarig sjukdom eller som behöver extra stöd från staten för att komma i jobb.
51 000 unga personer hamnar dock under den oklara kategorin "Okänd aktivitet". Det kan handla om unga människor som tagit ett sabbatsår. Men det kan också röra sig om personer som helt saknar något att göra om dagarna. För en del behöver detta inte vara något särskilt stort problem – så länge det är tillfälligt. Andra är det mer allvarligt för, det kan handla om unga som får inkomster från svartjobb eller annan kriminell verksamhet.
Positivt är att unga människor utan jobb och studier krympt både till antal och andel. 2021 var den lägsta andelen sedan mätperioden började, 2007. Utvecklingen går dock trögt. Men det är värt att hålla i.
Men förutsättningarna varierar kommunerna emellan. Och i Sörmland ser det sämre ut än på riksnivå. Samtliga sörmländska kommuner, utom Trosa, är andelen unga utan jobb och i studier högre än på riksnivå. I Katrineholm, Vingåker och Flen är det mellan 10 och 12 procent av de unga som inte studerar eller jobbar. I Eskilstuna och Strängnäs är det lite mer än 8,5 procent (Dagens Samhälle 23/11).
Vissa av skillnaderna kan förklaras med socioekonomiska skillnader. Men MUCF gör även klart att kommuner tar sig an dessa unga människor på olika vis och i olika utsträckning. arbetet med den här gruppen inte är lagstadgat arbete för kommunerna. Och i dessa tider av ansträngd ekonomi riskerar skillnaderna i insatser därför öka samtidigt som förutsättningarna för vissa unga att etablera sig på arbetsmarknaden försämras.
Därför får kommunerna se upp. Om de slarvar med stöd till unga personer nu kommer det att kosta mer i framtiden. I värsta fall i form av livslångt utanförskap, sämre hälsa och förtidig död.