En egen politisk dagordning, dold eller öppen, går det att ha utan politiska förtroendeuppdrag – och utan att tillhöra ett parti. Det är något att tänka på då ledamöter utses till den ”coronakommission” som ska lämna sin rapport vintern 2022.
Det är inte så enkelt som att en kommission är ”oberoende” ifall den är helt utan partipolitiskt förankrade ledamöter. Partiskhet och beroende kan ha helt andra grunder, såsom kåranda och rivalitet mellan olika professioner. Det kan även vara motsättningar mellan akademiska skolbildningar. Skilda ämbetsmannaideologier kan göra att något som inträffat under en kris tas till förevändning för förlag om ändrade maktförhållanden.
Allt detta har skymtat fram, inte minst i polemiken om hur restriktionerna under pandemin avvägdes. Men också i debattframstötar om långtgående ingrepp i kommunal självstyrelse eller i rollfördelningen mellan regeringskansliet och statliga förvaltningsmyndigheter.
När kommissionen, och även dess sekretariat och biträdande experter utses, är det viktigt att få med personer som kan hålla distans och oberoende till mer än det partitaktiska. De behöver även se upp med dolda politiska dagordningar som kan vara knutna till fackliga grupper, företagsintressen eller rivaliteter mellan olika medicinska verksamhetsgrenar.
De senaste dagarna har det diskuterats om ett par politiskt förankrade ledamöter, från S respektive M, borde tas med i kommissionen. Den debatten har missat mycket av det väsentliga. Vad det behöver handla om är att utse några med personlig förmåga att höja sig över fler slags konflikter än de politiska. De behöver också kunna ta till sig och värdera den medicinska, fortfarande osäkra kunskap, som beslutsfattarna haft att utgå från.
En lika påstridig som förutfattad mening, väl så vanlig på en del redaktioner som hos politiska kannstöpare, är att en ”coronakommission” ska fastställa en ”skuld”, hos smittskyddsläkare, kommun- eller regionpolitiker eller ministrar. Det bör inte tas för givet. Eftertanke först. Dom sedan.
Att det varit för svaga förberedelser för en sedan länge förutsedd hotbild, en snabbt globalt spridd virusepidemi, är det åtskilligt som tyder på. Förutom otillräcklig lagerhållning av skyddsutrustning finns andra, mindre uppmärksammade, frågor, som flygtrafikens roll som smittspridare. Det tycks inte ha funnits beredskapsorganisation för att snabbt kunna öka bemanningen för smittspårning. Både smittskyddslag och socialtjänstlag kan behöva ses över vad gäller tillräckliga beslutsmöjligheter vid allvarliga epidemier.
Mycket annat kan också komma fram. Men efterklokhet är inte ett hållbart skäl att fälla hårda domar. Särskilt inte över dem som under stor vetenskaplig osäkerhet behövde fatta snabba beslut om ett nytt virus vars egenskaper successivt blir mer kända under pandemins förlopp.