Tre månader in i Sveriges hantering av coronapandemin går det att dra vissa slutsatser. En del saker har gjorts bra, annat inte alls bra. Samtidigt gäller det att ta sig an frågan med viss ödmjukhet. Man bör hålla igen med svingarna av efterklokhet om beslut som har tagits under stor osäkerhet.

Den ödmjukheten finns inte alltid när vissa partier nu söker stridslinjer och angreppspunkter, som under söndagens partiledardebatt i SVT.

Till det som skötts bra hör den snabba omflyttningen av resurser till infektions- och intensivvården. Det blev ingen platsbrist. Läkemedelslagren har räckt till. De svårt sjuka har kunnat få vård.

En brist är den dåligt fungerande testningen för corona, där ansvarsfrågan mellan staten och regionerna har gjorts oklar. Ett annat allvarligt problem är den betydande smittspridningen inom äldreomsorgen.

Det handlar om avsaknad av skyddsutrustning för omsorgens anställda, otillräcklig kunskap om skyddsrutiner och för stor personalomsättning. Samarbetet mellan äldreomsorgen och sjukvården har inte heller alltid fungerat.

Dessa insikter får dock inte slå över i populism och ohederlighet. Det finns knappt något land i världen som inte har fått problem med tillgången på skyddsutrustning. Man kan alltid diskutera organisation av beställningar och liknande, men det går inte att komma ifrån det grundläggande: När hela världen snabbt måste ha fram väldigt mycket av något som man tidigare knappt använt, blir det självklart brist under en tid.

Det gäller också se de stora linjerna. Den i debatten ständigt närvarande bilden av en bortglömd och över tid försämrad äldreomsorg är falsk.

”På goda grunder kan vi anta att vi inte tidigare har haft en lika bra vård och omsorg om äldre personer som vi har i dag”, skrev den statliga utredningen Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer 2017. Slutsatsen stämmer överens med de årliga undersökningarna från Socialstyrelsen där de äldre får säga vad de tycker om omsorgen.

Men så finns det ett politiskt agerande som måste klassas som rena oförskämdheter. Under partiledardebatten i söndags var det Ebba Busch (KD) som utmärkte sig i grenen. 

Människor har mist anhöriga för att regeringen ”med berått mod” tillåtit stor smittspridning, sade KD-ledaren, eftersom svenskar som i februari återvänt hem från smittdrabbade områden tilläts ”gå rätt ut i samhället och sprida corona”.

”När sa Ebba Busch första gången det hon idag säger om hur man skulle ta emot de som kom hem från sportloven?” frågade Sveriges Radios kommentator Tomas Ramberg Kristdemokraterna på Twitter. 

28 april, fick han till svar. Det var då KD ska ha uppmanat regeringen att göra Arlanda till en karantänflygplats.

Arlanda är karantänflygplats och har varit det sedan många år. Det innebär att flygplatsen har förmåga att ta emot flygplan enligt en särskild procedur. Problemet är dock inte att KD rör ihop begreppen, utan att Ebba Busch försökte lura väljarna att hon och KD larmade i februari men att regeringen inte lyssnade, utan avsiktligt – för det är vad ”med berått mod” betyder – tillät folk sprida smitta i Sverige.

Politiker som beter sig som Ebba Busch kan inte tas på allvar.