I veckan har Region Sörmlands misskötta ekonomi fått fler konkreta följder. Under onsdagen varslade regionen 700 personer varav cirka 400 i vården till Arbetsförmedlingen. Samtidigt införs ett anställningsstopp i hela organisationen från och med den 1 oktober.
Om det blir 700 personer som till slut sägs upp är ännu oklart. Det finns dock flera goda skäl för de ansvariga politikerna och tjänstemännen på regionen att fundera ett varv till kring behovet av uppsägningar. De bör samtidigt fundera på vad anställningsstoppet kommer att få för konsekvenser – på kort och lång sikt.
I teorin kan ett anställningsstopp framstå som en relativt smidig lösning för att minska personalstyrkan. Att den personal som självmant slutar inte ersätts. I praktiken är det desto svårare.
Regionernas verksamhet är personalintensiv. Alla arbetsuppgifter som utförs är dock inte lika viktiga. Vill man skära i antalet tjänster borde det därför vara viktigare att undersöka vilka arbetsuppgifter som går att undvara och ta bort dem. Därefter kan man anpassa antalet tjänster efter de arbetsuppgifter som måste utföras.
Nu litar man snarare på slumpen. Att den som slutar har en tjänst som går att undvara eller att kollegorna har rätt kompetens att ta över arbetsuppgifterna. Annars får verksamhetscheferna be om undantag från anställningsstoppet eller, i de fall det fortfarande går, anlita hyrpersonal.
De ekonomiska bekymren får inte regionen att framstå som en attraktiv arbetsgivare. Arbetstagarnas syn på regionen är naturligtvis inte ett av de mest akuta problem man har i dag, men frågan blir desto viktigare den dag man behöver börja anställa igen.
Märkligt nog ägnade politikerna i regionfullmäktige inte nämnvärt mycket tid åt stora övergripande frågor – exempelvis kompetensförsörjningen – när de debatterade det stora sparpaketet i veckan. I stället användes en stor del av tiden till att diskutera frågor som höjda p-avgifter, om restaurangen på Sörmlands museum ska drivas i privat regi eller inte och hur det ansvariga regionrådet såg på neddragningen inom psykiatrin i Nyköping.
Dessa frågor är inte oviktiga. Men när regionen behöver låna pengar för att betala löner behöver de folkvalda höja blicken från det som ändå är detaljfrågor i sammanhanget. I stället för att diskutera psykiatrin i Nyköping skulle man till exempel behöva prata om hur kvaliteten i hela sjukvården ska kunna upprätthållas.
Andra delar av debatten har ändå blivit lite bättre. De senaste veckorna har både det tidigare styret (S, VFP, C) och det nuvarande styret (M,VFP, KD, C) erkänt att de borde ha agerat tidigare för att få styr på ekonomin. Det hedrar dem.
Samtidigt fortsätter de att skylla ifrån sig för sin senfärdighet. Regionstyrelsens tidigare ordförande Monica Johansson (S) säger att man på grund av pandemin inte hann göra mer. Styrelsens nuvarande ordförande Christoffer Öqvist (M) lägger huvudsakligen skulden på den tidigare regiondirektören Jan Grönlund.
Det är ursäkter som inte håller. Pandemin drabbade samtliga regioner, men alla regioner har inte en lika usel ekonomi som Region Sörmland. Inte heller består hela förvaltningen av en regiondirektör med direkt underställda tjänstemän som bara kan agera på direktörens uppdrag. Politiker beslutar ofta att förvaltningen ska ta fram och redovisa underlag, prognoser och annan fakta direkt till dem i styrelser och nämnder. Men det kräver förstås insikt, driv och beslutskraft hos politikerna.
Nu måste samtliga politiker dra sitt strå till stacken för att hitta långsiktiga lösningar på problemen. Det kräver att deras navelskådande käbbel upphör.