Riksdagen blir under onsdagen klar med vårens frågor. Nästan allt ljus är då på hur omkring tio miljarder per år ska delas ut. Ärendet är en ändringsbudget för 2022, där ett utspel inför valrörelsen gjorts till huvudnummer.

Den större samhällsekonomiska problematiken lades, i märklig medieskugga, till handlingarna i förra veckan. Regeringens ekonomiska vårproposition godkändes med nästan ingen uppmärksamhet i nyhetsrapportering eller samhällsdebatt utanför riksdagen.

De sju partierna utanför regeringen hade var sin, helt kortfattad reservation. Olika problemområden räknades upp eller förbigicks, beroende på om man vill tala om dem i valdebatten eller inte.

Det är för lättvindigt att skylla förenklingen och obalansen om samhällsekonomin enbart på riksdagsgrupper eller regering. De är hämmade av hur snett och vint som rapportering och debatt kan skildra försök att tala allvar om långsiktiga ekonomiska problem. Rader av särintressekanslier har ständig beredskap för att rycka ut och göra livet surt för det parti som säger något ekonomiskt obekvämt.

Men väljare bör inse att politiken efter valet inte kan vara en insmickrande utdelning av mer kontantstöd och skattenedsättningar. Behovet av nya statliga eller kommunala utgifter gäller i stället främst sådant som kräver att personal anställs och att materiel köps in. Tungt väger äldrevårdens ofrånkomliga expansion samt förstärkt militär och civil beredskap.

Att ur statsbudgeten lägga tiotals nya miljarder på kontanta tillskott ovanpå pensioner är en avsevärd felprioritering vad gäller de äldres välfärd. Så stora pengar kommer däremot att behöva skjutas till i statliga stöd till kommunerna – delvis genom skatteutjämningen, så olika åldersstruktur som kommunerna har.

Utrymmet för växande privat konsumtion blir de närmaste åren begränsat – eller tidvis negativt. Det internationella läget har gett prishöjningar som försvagar vår samhällsekonomi. Det kommer efter en rätt lång tid med både reallönehöjningar och förbättringar i offentlig sektor. Så det bör inte bli svårt att klara av. Men förutom begränsade grupper av särskilt utsatta personer och ytterst hårt berörda näringar är det inte hållbart att internationella prisrörelser, räntehöjningar och annat ska kompenseras från statskassan.

I nationalprodukten bör vi räkna med en ökad andel för investeringar som har att göra med elförsörjning, kommunikationer och av klimatskäl genomförda teknikskiften. Med detta följer en hel del förändringar på arbetsmarknaden och stora behov av utbildning, för delvis nya yrken.

Konjunkturinstitutets lägesbedömning på tisdagen belyser flera svårigheter och ger en bild som inte kan beskrivas i enkla valrörelseord. En hel del finansiella påfrestningar kan väntas, men berör främst hushåll med högre inkomster. Riksbankens nödvändiga skärpning av penningpolitiken kan, på grund av kriget och andra globala störningar, bli mindre än den annars skulle blivit.

Så försök att hålla blicken på väsentligheter: Det är arbete, inte skuldsättning, som skattesystemet ska främja. Klimatskadliga utsläpp ska kosta. Det är inte fortsatt fossilförbränning utan omställning till minskad sårbarhet som bör stödjas.