BrÀnderna i Moria-lÀgret pÄ den grekiska ön Lesbos dÀr tusentals flyktingar blev utan hem visar att EU behöver ett nytt asylsystem. Att EU-kommissionen under onsdagen (23/9) presenterade ett förslag om detta Àr dÀrför bra.
Flyktingpakten har dröjt. Sedan 2015 har EU-kommissionen misslyckats fÄ igenom den tvÄ gÄnger. Anledningen Àr att Europas lÀnder har olika erfarenhet av asylsökande. LÀnder i EU:s grÀnsomrÄden, som Grekland, Italien, Malta, Cypern och Spanien, har under flera Är behövt ta ett stort ansvar för mottagandet av asylsökande. För dem Àr obligatorisk omfördelning nödvÀndig.
Och Àven om en sÄdan ordning Àr önskvÀrd har tidigare förslag som innehÄllit detta fÀllts av Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien. Med nya regeringar har ocksÄ andra lÀnder sÄsom Estland sÀllat sig till samma skara. Dessa lÀnder vill inte ta ansvar för de flyktingar som anlÀnder till Grekland, Italien eller Malta.
DÀrför Àr det inte förvÄnande att obligatorisk omfördelning saknas i EU-kommissionens förslag. Det Àr viktigt att ocksÄ fÄ vÀgrande lÀnder med pÄ förslaget. I stÀllet föreslÄs en sÄ kallad obligatorisk solidaritet som blir aktuell nÀr ett land Àr under stor press. Det lÀr huvudsakligen gÀlla medlemslÀnder vid EU:s yttre grÀns som av olika skÀl inte klarar av sitt uppdrag som mottagarland. Det kan handla om kraftigt ökande antal asylansökningar eller yttre omstÀndigheter bortom lÀndernas kontroll, som naturkatastrofer.
Den solidariska mekanismen innebÀr att medlemslÀnder kan vÀlja mellan tvÄ alternativ. De kan ta över ett antal asylsökande och deras processer, för att avlasta landet. Eller sÄ kan ett land genom pengar eller personal ta över ansvaret för att personer som saknar asylskÀl ÄtervÀnder till sitt ursprungsland.
Andra förslag Àr mer tveksamma. Att asylsökande ska delas in i tvÄ grupper vid EU:s grÀns Àr en sÄdan. En grupp ska fÄ sina asylskÀl prövade precis som i dag. Den andra gruppen ska genomgÄ en snabbare process som kallas för ett grÀnsförfarande. Det handlar om mÀnniskor som kommer frÄn lÀnder med lÄg grad av beviljande, som Marocko eller Tunisien. För dessa ska beslut avgöras inom tolv veckor.
Risken Àr inte bara att man undergrÀver rÀttssÀkerheten i asylprocessen. Det kan verka lockande att införa en snabbare process för dessa grupper. Men mÀnniskors individuella skyddsbehov bör ocksÄ prövas noggrant och de mÄste ha rÀtt att överklaga. Hur snabbt Àr snabbspÄret dÄ? Och om deras asylskÀl kan prövas pÄ tolv veckor, varför kan inte alla asylansökningar hanteras sÄ snabbt?
EU:s flyktingsystem kan utformas pÄ olika vis. Men vissa stÄndpunkter behöver vara vÀgledande. EU:s medlemslÀnder bör pÄ nÄgot vis dela ansvaret och kostnaderna för asylprocesserna. Den som söker asyl ska fÄ sina skÀl prövade pÄ ett rÀttsÀkert vis. Under ansökningsperioden ska boendesituationen vara anstÀndig.
Den som fÄtt avslag pÄ sin ansökan och som ska ÄtervÀnda till sitt ursprungsland mÄste behandlas med respekt och vÀrdighet. Det handlar fortfarande om mÀnniskor i en utsatt situation.