Bränderna i Moria-lägret på den grekiska ön Lesbos där tusentals flyktingar blev utan hem visar att EU behöver ett nytt asylsystem. Att EU-kommissionen under onsdagen (23/9) presenterade ett förslag om detta är därför bra.

Flyktingpakten har dröjt. Sedan 2015 har EU-kommissionen misslyckats få igenom den två gånger. Anledningen är att Europas länder har olika erfarenhet av asylsökande. Länder i EU:s gränsområden, som Grekland, Italien, Malta, Cypern och Spanien, har under flera år behövt ta ett stort ansvar för mottagandet av asylsökande. För dem är obligatorisk omfördelning nödvändig. 

Och även om en sådan ordning är önskvärd har tidigare förslag som innehållit detta fällts av Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien. Med nya regeringar har också andra länder såsom Estland sällat sig till samma skara. Dessa länder vill inte ta ansvar för de flyktingar som anländer till Grekland, Italien eller Malta.

Därför är det inte förvånande att obligatorisk omfördelning saknas i EU-kommissionens förslag. Det är viktigt att också få vägrande länder med på förslaget. I stället föreslås en så kallad obligatorisk solidaritet som blir aktuell när ett land är under stor press. Det lär huvudsakligen gälla medlemsländer vid EU:s yttre gräns som av olika skäl inte klarar av sitt uppdrag som mottagarland. Det kan handla om kraftigt ökande antal asylansökningar eller yttre omständigheter bortom ländernas kontroll, som naturkatastrofer.

Den solidariska mekanismen innebär att medlemsländer kan välja mellan två alternativ. De kan ta över ett antal asylsökande och deras processer, för att avlasta landet. Eller så kan ett land genom pengar eller personal ta över ansvaret för att personer som saknar asylskäl återvänder till sitt ursprungsland.

Andra förslag är mer tveksamma. Att asylsökande ska delas in i två grupper vid EU:s gräns är en sådan. En grupp ska få sina asylskäl prövade precis som i dag. Den andra gruppen ska genomgå en snabbare process som kallas för ett gränsförfarande. Det handlar om människor som kommer från länder med låg grad av beviljande, som Marocko eller Tunisien. För dessa ska beslut avgöras inom tolv veckor. 

Risken är inte bara att man undergräver rättssäkerheten i asylprocessen. Det kan verka lockande att införa en snabbare process för dessa grupper. Men människors individuella skyddsbehov bör också prövas noggrant och de måste ha rätt att överklaga. Hur snabbt är snabbspåret då? Och om deras asylskäl kan prövas på tolv veckor, varför kan inte alla asylansökningar hanteras så snabbt?

EU:s flyktingsystem kan utformas på olika vis. Men vissa ståndpunkter behöver vara vägledande. EU:s medlemsländer bör på något vis dela ansvaret och kostnaderna för asylprocesserna. Den som söker asyl ska få sina skäl prövade på ett rättsäkert vis. Under ansökningsperioden ska boendesituationen vara anständig. 

Den som fått avslag på sin ansökan och som ska återvända till sitt ursprungsland måste behandlas med respekt och värdighet. Det handlar fortfarande om människor i en utsatt situation.