Det är med religionsfrihet som med yttrandefrihet, där Eskilstuna-Kurirens mångårige chefredaktör Hans Schöier formulerade det så här: ”Det fria samhället konstituerar sig … i en restriktion som en majoritet ålägger sig själv … (då den) åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen.”

Ger man däremot efter för frestelsen att förbjuda bort åsikter som upplevs vara kränkningar av djupt kända värderingar ”riskerar man just det man vill försvara."

Utifrån denna hörnsten i Eskilstuna-Kurirens försvar för andlig och politisk frihet kan regeringens proposition om bidragsvillkor för trossamfund inte godtas i nuvarande skick. Den skapar en riskabelt expansiv myndighetsmakt. 

De långtgående repressalier som möjliggörs är att samfund kan knäckas ekonomiskt, genom att utestängas från den uppbörd av medlemsavgifter som knyts till inkomsttaxeringen. Även organisationsstöd kan dras in.

Propositionen tar en början i något rimligt, men slutar inte där, utan vidgas till vagt och osäkert begränsade befogenheter att repressivt ingripa i församlingars och samfunds lärofrågor och inre åsiktsbildning.

Att totalitära ideologier och stöd för våld mot demokratin propagerats inom, eller maskerats som, religiös förkunnelse är något som förekommit. En gräns mot sådant kan vara en befogad del i ett demokratiskt samhälles självförsvar. Att främja finansiering och propaganda för våldsbejakande extremism är inte stödberättigat.

Men myndighetsmakten föreslås gå vidare mot yttranden eller handlingar som ”på annat sätt” bryter mot principen om människors lika värde eller diskriminerar eller kränker någons grundläggande rättigheter. Det behöver inte vara något straffbart för att samfundet ska straffas ekonomiskt. Det behöver inte ens bero på samfundet, utan på en enskild församling eller rentav en enda person.

Det här går, långt men obestämt, in i synen på en rad personliga saker i etik, familjeliv eller andra levnadsförhållanden. Men det blir också riskabelt oklart om det är förekomst av övergrepp eller förekomst av traditionella normer eller förekomst av kontroversiella teologiska lärofrågor som kan utlösa långtgående myndighetsingripande.

De som skrivit propositionen har sett risker. De har delvis lyhört försökt formulera utförliga förarbeten om vad som kan eller inte ska kunna leda till ”exkludering”, alltså till ekonomiska straffåtgärder mot hela samfundet. Det är likväl vagt. Utrymmet för det som brukar kallas ”förvaltningens fria skön” är stort, så att spelrum ges för ämbetsmän med egen dagordning, eller intolerant hållning mot religion som sådan.

I likhet med mediemyndigheten kan ”religionsmyndighetens” tillgång till paragrafer utmålade som demokratiförsvar i stället göra dem till kommandoutövare, En mer auktoritär regeringsmakt kan där med tjänstetillsättningar skaffa sig redskap för repressiva åtgärder. 

Redan i dag bör dock besinnas att såväl väckelsekristna som islamiska trosbekännare, alltså de mest sannolika måltavlorna, hör till dem som i nuvarande samhällsklimat allra mest är föremål för ovilja, fördomar och oförståelse. De om några har skäl att oroas av en ämbetsmannamakt med stor expansionsvidd.

De om några har skäl att inte vara så säkra på att i slutändan ändå skyddas av domstolsjurister.