Många svenska lever ur hand i mun. Det vänds på varenda krona i slutet av månaden och festas på pizza när lönen kommer. Ekonomin går runt – mer än så är det inte.

En av tre får svårt att klara att betala en oväntad utgift på 30 000 kronor inom en månad, visar en färsk undersökning från SEB. Det kan låta illa men det har varit värre. 2019 klarade inte en av fem svenskar en oväntad utgift på 12 000 kronor, enligt SCB.

Under pandemin har svenskarnas sparande ökat. Det är bra. 

En sparad buffert bidrar inte bara till en bättre hushållsekonomi. Den bidrar också till mer trygghet och frihet. Det är något som börjar gå upp för allt fler. Men så har det långt ifrån alltid varit. 

När folkpartisten och finansministern Anne Wibble i början av 1990-talet stack ut hakan och sade att den var önskvärt att alla svenskar skulle ha en årslön på banken möttes hon av hård kritik och hån. 

Kritikerna kallade visionen orealistisk, även om Wibble inte bokstavligen tyckte att alla skulle spara ihop en årslön. Det handlade om en målsättning att långsiktigt sträva efter. 

Men upprördheten över uttalandet måste tolkas i ljuset av sin tid. I början av 1990-talet fanns fortfarande en tro på att välfärdssamhällets maskor var så fina att det skulle fånga upp alla som behövde hjälp. Att individen själv kunde bidra till att skapa trygghet var inget som diskuterades, trots att det redan då stod klart att tron på det allomfattande välfärdssamhället inte hade täckning i verkligheten. 

Wibbles uttalande fick dock i gång en debatt om det trygghetsskapande buffertssparandet som pågår än i dag.

Det är en debatt som är viktigare att föra än på länge. Många svenskar i elområde tre och fyra vet inte hur de ska klara elräkningarna i vinter, även om de får ta del av det statliga elstödet. Vi går snart in i en lågkonjunktur som bland annat kommer att leda till en högre arbetslöshet. Inflationen driver upp priserna och räntorna på boendet. De närmaste åren behöver vi ställa in oss på att privatekonomin kommer att försämras för de allra flesta.

Inflationen urholkar visserligen också värdet på det sparade kapitalet, men det är fortfarande bättre att ha en buffert än inte.

För även om vi numera pratar mycket om den trygghet som en sparbuffert kan innebära nämns inte lika ofta myntets andra sida – friheten. 

Har man ett kapital att falla tillbaka kan man exempelvis, även i en lågkonjunktur, säga upp sig från ett jobb eller avsluta en relation som man av olika skäl inte längre vill vara kvar i. Man kan välja att flytta från en stad till en annan. Ekonomin är inte det som håller individen tillbaka från att fatta beslutet.

Därför är det bra att regeringen genomför en ett av de få marknadsliberala förslagen i Tidöavtalet: att skattebefria de första 300 000 sparade kronorna på ISK-kontot. En skattesänkning på arbete hade varit att föredra, men det finns det inte utrymme i budgeten för. 

Visst det går att invända att förslaget inte är för alla. Att det där med ISK-konto kan verka besvärligt. Men samtidigt är det redan en sparform som, enligt statistik från Skatteverket, 3,1 miljoner personer i Sverige valt år 2020.

Det går också att kritisera själva sparformen ISK. Men nu är det den vi har. Regeringen kan inte skaka fram ett annat alternativ som skulle uppmuntra sparande på samma sätt i en handvändning.

300 000 kronor kan dessutom te sig som en svindlande summa att spara ihop för många. Men det är knappast en subvention för enbart de rika som vissa kritiker hävdat, utan en reform riktad mot småsparare. De som kan avsätta en liten del av lönen varje månad. 

Vi lever i en välfärdsstat, men välfärden räcker inte till allt. Den som kan skapa ett eget skyddsnät med hjälp av en sparbuffert kan därför sova lite bättre om natten de närmaste åren – även om bufferten inte ens är nära en årslön.