Det är ett vanligt oskick att påstå att Sverige är i ekonomisk, social och hälsomässig tillbakagång. I själva verket är de senaste cirka 35 åren en tid då landet övervunnit svåra kriser och uppnått avsevärt högre ekonomisk standard.

Efter krisåren i 90-talets början har stagnation och inflation följts av högre reallöner, fler i jobb, färre bidragsberoende, stärkta statsfinanser och ökade resurser i offentliga välfärds- och trygghetssystem.

Som Kommun- och Regionförbundet SKR då och då påminner om har reala resurser, efter hänsyn till pris- och löneökningar, årtionde efter årtionde ökat något mer än vad som hade räckt för att motsvara förändringar i antal äldre och antal barn.

Olika kommuner har vuxit eller krympt. Tekniken har utvecklats. Många har bytt jobb. Helt nya yrken har uppstått. Men sammantaget har resurserna vuxit, även i de offentligfinansierade välfärdssystemen.

Medellivslängden och folkhälsan har förbättrats. I genomsnitt lever människor i Sverige nu längre och får även fler år som friska och arbetsföra. Det beror inte enbart på en sjukvård som är förhållandevis bra på att nå ut över olika samhällsklasser, bygder och yrken. 

Men sjukvården presterar också långt bättre vad än vad det låter som i politisk och annan agitation. Det mest obarmhärtigt avslöjande måttet är hur stor del av befolkningen som dör i förtid, när hänsyn tas till länders olika åldersstruktur. Här ligger Sverige bland de allra bästa. Det blundar många hårt för, i politikens och intresseorganisationernas sjukvårdsdebatt.

Industriländernas samarbetsorgan OECD gör återkommande – och tankeväckande – jämförelser mellan medlemmarna. Så även för sjukvården. Från och med förra årets utgåva delar OECD på ett klargörande sätt upp jämförelsen i fråga om förtida dödsfall (bland personer under 75) i två delar. Den ena är olycksfall samt sjukdomar som kan förebyggas. Att Sverige hör till de bästa där borde vara lätt att fatta för alla utom tobaks- och alkohollobbyister.

Men Sverige ligger bland de allra bästa länderna även vad gäller sjukdomar och annat som kan behandlas. Bäst där är Schweiz. Men sedan kommer en väl samlad tätklunga, med mycket likartade och låga tal för dödlighet, med hänsyn tagen till åldersfördelningen. Vi har sällskap med Frankrike, Holland och Italien, och bland de nordiska grannarna med Island och Norge.

Danmark ligger i den här delen nästan tio procent högre i dödlighet. Men Tyskland har nästan 30 och Storbritannien drygt 30 procents högre dödlighet än Sverige i den här jämförelsen.

I en så stor verksamhet som hälso- och sjukvård finns naturligtvis alltid mycket att förbättra, och den medicinska vetenskapen är i ständig utveckling. Det finns mer att göra i att stärka primärvården och dess samverkan med äldrevården. Det finns sektorer som missgynnats av låg status i vårdens inre hierarkier, såsom psykiatri eller missbruksvård.

Men att sjukvården i stort skulle vara ett enda väldigt systemfel, som är ohjälpligt ifall man inte tar till en drastisk statlig centralisering? Nej, hur många gånger Ebba Busch än höjer rösten – hennes budskap går inte ihop med det OECD klargör om sjukvårdens prestationer.