Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko är pressad och hans regim är allt mer isolerad. Därför har han tagit till en beprövad metod: Öppna gränsen och låta migranter från andra länder ta sig in i EU.
Enligt Litauen har 4 000 personer gått in i landet från Belarus på andra platser än vid gränsövergångar i år, jämfört med färre än knappt 100 förra året.
Det står också klart att Belarus har gjort mycket mer än att bara öppna gränsen. Om man ska beskriva det i migrationsjuridiska termer bedriver den belarusiska regimen människosmuggling.
Migranter har berättat att de har transporterats till gränsen från hotell i Minsk och där fått instruktioner om hur de ska korsa obevakade gränsavsnitt. I en polisstat som Belarus råder det ingen tvekan om att det är regimen som gör detta.
Vilken roll Minsk har i de föregående stegen – flygresan från främst Bagdad till Minsk – finns inte lika väl beskrivet. Men även där står Lukasjenkos delaktighet utom tvivel. Han vill ha migranterna i Belarus för att sända dem över gränsen till EU.
Litauen har kallat Belarus agerande en hämndaktion mot EU för sanktionerna. Det ger inte hela bilden. Här finns en tanke som är större än hämnd för hämndens skull. Lukasjenko vet att invandringen är EU:s svaga punkt och använder migranterna som ett påtryckningsverktyg mot unionen. Precis som Turkiets auktoritära ledare Recep Tayyip Erdogan vill han sätta sig i förhandlingsläge och utverka eftergifter från EU.
Diktatorn i Minsk har inte, som kollegan i Ankara, miljoner asylsökande att spela med och kan därför inte heller räkna med att få tillnärmelsevis lika mycket från EU. Men det behöver han inte heller. För Lukasjenko räcker det med att tvinga EU till förhandlingsbordet, förhindra att unionen vidtar ytterligare åtgärder mot hans regim och i bästa fall rullar tillbaka en del av sanktionerna.
Och han har tyvärr en del utsikter att lyckas med det. I EU är paniken över nya, stora grupper asylsökande uppskruvad. Litauen, Lettland, Polen och EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex kommer i sin tur inte att klara den här typen av kraftmätning med Belarus. En demokratisk sammanslutning som EU måste helt enkelt respektera mänskliga rättigheter på ett sätt som Lukasjenko aldrig varit i närheten av.
Ett land får, under vissa förutsättningar, stoppa migranter som klättrar över gränsstängsel. Men de måste hänvisa dem till gränsövergångar och ta emot dem som vill söka asyl. Det enda sättet att fortsätta hålla dörrarna till EU väl tillslutna, blir att komma överens med regimen i Minsk om att sluta sända folk till gränsen, eller tillåta dem resa ut.
Det betyder förhandlingar och överenskommelser med den blodiga diktatorn. I förlängningen innebär det att EU inte kan agera med full kraft mot honom.
Europeiska unionens väg ut ur denna rävsax måste vara att ändra sin invandringspolitik: Ha ett system för omfördelning av asylsökande mellan EU-länderna, öppna fler legala migrationsvägar in i EU och därmed sluta förlita sig på diktatorer som gränsvakter.