Ledare: Färre och mindre bubblor med mer normala räntor

Även Riksbankens senaste höjning av styrräntan blev tre kvarts procent, till 2,5. Sedd i längre perspektiv är nivån nu inte märklig – snarare en normalisering. Tidigare läge, räntor kring nollstrecket och stora centralbanksköp av bostads- och andra obligationer, blåste upp prisbubblor, i Sverige och internationellt. Det blev med tiden ohållbart.

Ingen kan med skäl påstå att återgång till mindre nedpressat ränteläge kommit överraskande eller att varningar saknats för stor skuldsättning med tillfälligt låga räntor. Det har varnats länge och mycket tydligt, från Riksbanken, från insiktsfulla ekonomer, från tillsynsmyndigheter och på en del håll i pressen.

Att ränteuppgången, när den nu kommit, skett snabbare än många väntat kan göra att den inte fortsätter så länge, i en lång följd av små steg. Men en del plågsamma påfrestningar blir det med säkerhet. De håller tillbaka aktiekurser i vissa slags högbelånade bolag – och bostadspriser.

Den brittiska tidningen The Economist har i dagarna pekat ut Sverige som ett av tre länder som, efter att skickligt och framgångsrikt ha avvärjt den förra finanskrisen 2008-10, nu kan stå inför en särskilt smärtsam utveckling. Orsaken är alltför hög utlåning till fastigheter. De båda andra är Australien och Kanada. Där verkar andelen nya bostadslåntagare som utsatts för stora risker, med lånesummornas förhållande till inkomsterna, vara ännu större än i Sverige.

Det är nu närmast ofrånkomligt att den sättning i bostadspriser som redan börjat inträffa kommer att fortsätta ett tag och få följder även i konjunkturutvecklingen. Hårt belånade hushåll får under en tid mindre utrymme för annan konsumtion. Andra sidan av detta är självfallet att de som bildar familj och söker en större bostad möter en marknad där priser inte är lika uppskruvade.

Det finns även ett antal faktorer som drar åt det positiva hållet. De talar för att en dramatisk ökning av arbetslösheten kan undvikas, liksom bankkris vållad av att fastighetsbolag och privatpersoner inte klarar räntor och amorteringar. Sverige har än så länge kvar sina relativt starka statsfinanser. Arbetsmarknaden är i bättre skick än på många andra håll. Kan lönebildningens huvudkurs förbli styrd av Industriavtalet är det lättare att undvika att inflationen övergår i en destruktiv spiral på hög nivå.

Det finns mycket investeringar i näringsliv och infrastruktur som behövs och delvis är i full gång, inte minst i klimatomställning och elförsörjning. En byggkris med mycket stor arbetslöshet i den sektorn ska det inte behöva bli.

Men ska det gå bra vill det till att den ekonomiska politiken inte blir präglad av det slags illusions- och missnöjesmakeri som på ett illavarslande sätt fyllde valrörelsen. Sådant har i åratal motverkat arbetsfrämjande och miljöskyddande reformer. 

Det gäller i stället att ha siktet inställt på det långsiktigt resursskapande och hållbara. Det behöver då löna sig att arbeta, och att i ett gott företagarklimat göra långsiktiga investeringar. Detta behövs för både klimatets och arbetsmarknadens skull.

På både bostads- och arbetsmarknaden gäller att stabila och långsiktigt hållbara förhållanden behöver en grund i att goda villkor för arbetsinsatser och produktiva investeringar förenas med genomtänkt klimat- och miljöhänsyn. Det är något helt annat än att blåsa upp fastighetsbubblor och gynna skuldsättning.

Det är också något helt annat än att försöka felrikta pensions- och andra trygghetssystem så att de motverkar i stället för att främja arbetsinsatser.