Det finns en länsstyrelse i vartenda ett av Sveriges 21 län, som ansvarar för den statliga förvaltningen på uppdrag av riksdag och regering. Varje länsstyrelse leds av en landshövding som utses av regeringen. Det rör sig således om en liten skara personer som bland annat har det yttersta ansvaret att se till att en mängd lagar och regler följs.
Vad länsstyrelsen ska göra slås fast i ”Förordning (2017:868) med länsstyrelseinstruktion". Där finns även regler om så kallad boplikt för landshövdingen, och reglerna är glasklara: ”Landshövdingen är skyldig att bo i den tjänstebostad som anvisas honom eller henne.”
Nu är det inte alla landshövdingar som gillar kravet på boplikt – även om tjänstebostaden ofta ryms i slott eller palats.
Genom åren har det därför gått att hitta exempel på landshövdingar som ansett att det räcker att man bor i sin tjänstebostad på deltid.
Nu har det hänt igen.
I en granskning som tidningen Altinget genomfört visar det sig att fem landshövdingar, varav en är Sörmlands landshövding Beatrice Ask (M), just nu är skrivna i andra bostäder.
Var man är skriven och var man faktiskt bor är visserligen inte alltid samma sak. Men Beatrice Ask försöker inte ens ge sken av att hon åtminstone tidvis bor i sin tjänstebostad.
Till Altinget säger Ask att hon inte tillbringat många nätter i residenset i år. Hon bor kvar i sin lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. ”Däremot är jag ju på jobbet,” säger hon till tidningen och tillägger: ”Det går jättebra tåg tidigt på morgonen.
Beatrice Ask menar att hon följt boplikten, det vill säga skyldigheten att bo i residenset, eftersom hon betalat förmånsskatt för den bostadsförmån hon har. Hon får ett tillägg på lönen för att täcka kostnader för den privata boendedelen i residenset.
Det är en uppenbart hemsnickrad tolkning av reglerna, som inte borde inte anstå en landshövding; statens högsta representant i länet.
En stor del av länsstyrelsens arbete handlar om tillsyn. Att se till att privatpersoner och företag följer de lagar och regler som finns. Då kan inte landshövdingen, om hon vill behålla sin och myndighetens trovärdighet, välja om hon ska följa regelverket eller inte.
Det går att ha full förståelse för att man tycker att boplikten är förlegad och att den ska avskaffas. Beatrice Ask har också goda möjligheter att argumentera för att plikten ska avskaffas. Men så länge den gäller behöver hon precis som alla andra landshövdingar i landet följa de regler som finns.
Beatrice Ask behöver nu illa kvickt göra sin tjänstebostad i Nyköping till sin huvudsakliga bostad. Kan hon inte ställa upp på det har hon alltid möjlighet att hitta ett annat jobb som gör det möjligt för henne att bo i Stockholm på heltid.
Att vara landshövding och leva upp till de plikter och krav som ämbetet ställer är trots allt ett val.