Skolplikten är en av de viktigaste grundbultarna i vårt samhällskontrakt. För att alla barn ska få rätt till likvärdig utbildning krävs det att vårdnadshavare uppfyller sin del av det kontraktet genom att ta ansvar för att barnen kommer iväg till skolan. Att lärare gör sitt bästa för att eleverna ska stanna kvar i skolan och att eleverna inser att det kan få konsekvenser om de inte dyker upp i klassrummet igen efter rasten.

Tyvärr har Ryanair-generationen, alltså de föräldrar som vuxit upp i en tid där flygbiljetterna var billiga och kronan stark, brutit sin del av avtalet genom att ta sina barn ut ur skolan för att åka på semester lite då och då – mitt i terminen. 

En skidresa under veckor där priserna är lägre än på sportlovet, en extra vecka i Thailand efter jullovet, eller en lite längre vistelse hos släktingarna i utlandet efter påsklovet. 

Föräldrarnas nonchalans inför barnens skolplikt har gjort att rektorernas fackförbund, Sveriges skolledare, uppmanat sina medlemmar att både skärpa tonen mot föräldrarna och bli snålare när det kommer till att bevilja ledighet.

Att föräldrar trots detta struntar i reglerna och åker ändå drabbar inte bara deras barn som missar värdefulla skoldagar. Det slår även mot de andra barnen i klassen och skolan. Redan från förskoleklassen nöts det numera in i föräldrarna att det inte är någon idé att ansöka om ledighet – inte ens för att hälsa på en cancersjuk mormor på en annan ort.

Det gör också att föräldrar som har andra kulturella och religiösa tillhörigheter än majoritetssamhället väljer att prioritera bort sådant som är viktigt för att bibehålla den egna tron eller kulturen. 

För oavsett hur mycket skolor säger arbeta med mångfald och inkludering, så är det ofrånkomligt att föräldrar tvekar att utöva sina traditioner, utan känna sig dömda på förhand. Vissa väljer till och med att avstå från utövningen av dem: för att de inte vill känna sig besvärliga eller för att de är rädda för att få ett nej. 

Det får både negativa konsekvenser för enskilda individer och resten av samhället. 

Om skolan redan från start skulle informera om att den här typen av en- eller tvådagarsledighet är okej så länge barnen ligger bra till med skolarbetet skulle antagligen vårt samhälle se väldigt annorlunda ut. 

Runebergsdagen kanske skulle uppmärksammas mer på svenska bibliotek. Samernas nationaldag skulle märkas mer i det offentliga rummet. Familjer skulle kunna fira Norouz, utan att stressa mellan hämtning och lämning. Barn till norrmän skulle kunna få åka och fira Norges festligaste dag tillsammans med släkten, och judiska barn få lära sig att härda ut i synagogan under jom kippur.

Att inte bara godkänna, utan även uppmuntra till, den typen av ledighetsansökningar skulle givetvis inte innebära att muslimer ska kunna få ledigt hela ramadan eller att judar ska få ledigt under hela pesach. Men det står uttryckligen i skollagen att skolan ska verka för mångfald och inkludering och skapa förståelse för andra kulturer. 

Det är en skrivning som kan tolkas på olika sätt, och en av de tolkningarna är att skolan bör ge eleverna förutsättningar för att kunna känna sig fria i, och ha rätt att, utöva sina traditioner.