Säkerhetspolitiken har varit tämligen frånvarande i valrörelsen. Kriget i Ukraina har närmast nämnts i förbifarten som en förklaring till ökade priser på både det ena och det andra. Villaägares strömutgifter har det pratats mer om än det kraftigt försämrade säkerhetspolitiska läget. De politiker och partier som har siktet inställt på statsrådsplatser behöver fundera över dessa prioriteringar.
Det gäller även de radiostationer och tv-team som intervjuat och frågat ut dem. Samtliga borde ha lyft dessa säkerhetspolitiska frågor högre på dagordningen än som gjorts. Vad mer Sverige kan och bör göra för att stödja Ukraina och motverka Putins regim kunde varit stora frågor. Men de senaste månaderna har Rysslands krigsmaskineri i Ukraina knappt givits någon verklig plats i debatten.
Överbudspolitik och osämja för osämjans skull har varit valrörelsens signum. De behöver inte vara det när regering nu ska bildas.
Men det finns skäl att påminna om det stora en ny regering, men också en ny riksdag, behöver hantera och förhålla sig till. Krig i vårt närområde, i Europa, kräver samling över upplevda blockgränser i frågor om säkerhetspolitik och ekonomisk stabilitet men också i att vårda sunda politiska umgängesformer. Sådant görs inte i samarbete med Natomotståndare, EU-undergrävare eller överbudsivrare. De partier som aspirerar på regeringsinflytande måste också hålla sig till saklighet – och hålla rent mot förfulning av debatten.
De partier som före valet knutit sig till SD som samarbetspartner behöver också inse att detta partis sympatier och kopplingar till Rysslandsdespotin och vitmaktrörelser är en allvarlig säkerhetsrisk – sådana ska inte ha insyn i hemliga förhållanden inom svensk säkerhetspolitik.
Säkerhetspolitik handlar också om demokratisk fasthet. Det ryska angreppet och massmördandet på ukrainare har konsekvenser bortom Ukrainas gränser. Skadorna på världsekonomin som följd av kriget får inte leda till att stödet för Ukraina och motståndet till Ryssland minskar. Medborgare och politiker måste visa sin uthållighet.
De måste även markera mot beslutsfattare, näringsliv och partier som inte bara svajar i fråga om Putinregimen, utan också vill behålla relationerna med landet. Inom EU finns en mängd mindre rörelser av sådan sort, men i Viktor Orbán – Ungerns premiärminister, och SD:s ideologiska frände, har Putin en viktig europeisk allierad. Dennes undergrävande av landets rättstat följer samma linjer som i en putinistisk eller turkisk despothandbok.
Det bör påminnas om att det som möjliggör Rysslands brutala krig i Ukraina är den despoti Putin byggt upp. Därför räcker det inte heller att fördöma diktaturen och anfallet – samt att skicka vapen. Människor som flyr undan kriget i Europa – eller för den delen andra konflikter och annat förtryck – behöver ges skydd. Utrikespolitik och flyktingpolitik hänger ihop.
Även här har många, i stora delar av politiken, helt kapsejsat. Flyktingpolitiken kan inte handla om att göra så lite så möjligt för så få flyktingar som möjligt. Tanken måste vara att ge människor en fristad där de i fred kan arbeta, och leva sitt privata, religiösa och kulturella liv.